Därför gick jag ur kyrkan
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har önskat mig en Gudstro i hela mitt liv. Ännu har denna tro dock aldrig infunnit sig.
Mitt utträde var en process på ett år och startade med min fars begravning. Kyrkan stod för tradition och kultur varför medlemskap kändes självklart.
Min fars begravning förrättades av en släkting. Den släktingen hade vigt mig och min man samt döpt vårt barn. Begravningen med kaffe efteråt innebar flera personliga kränkningar av mig som var i en utsatt position (jag älskade min far och är enda barnet) och dessutom arrangerat pappas begravning - förutom de delar där prästen var inblandad. Jag hade ordnat annons i tidningen, begravningsplats, begravningsbyrå, soloviolin i kyrkan, blommor kring kistan, mm. Allt blev bra förutom prästens insats - som hade gått via min mor. Prästens fru (min kusin) tjafsade dessutom med mig i kyrkan om var min son skulle sitta. Prästen och hans fru gjorde att min tro på Gud och kyrkan började vackla. Det självklara var inte självklart längre. Prästen, vars fru bott gratis hos mina föräldrar i månader, tog 5000 kr i betalning för sin flygbiljett trots att han fått välja dag för begravningen. Jag hade velat ha en neutral präst från pappas hemförsamling och det hade jag framfört.
Begravningspsalmerna hade prästen valt men ingen i den stora skaran i kyrkan kände igen dem. Psalmerna blev inte bättre av att prästen med vacker röst sjöng falskt.
Efter begravningen började jag grubbla på hur kyrkan kan bete sig så här. Man måste ju se prästen som en representant. Jag tog kontakt med flera präster och diskuterade. De ansåg att jag inte skulle fästa mig vid vad en präst gjort. Men hur kan då en Gud tillåta det som hände? Är en präst representant för Svenska kyrkan så blir det ju omöjligt för en kränkt tvivlare att vara medlem.
Så jag gick ur - med stor oro för att jag skulle känna separationsångest. Mina då pågående samhällsvetenskapliga studier gav mig dock nya infallsvinklar på kyrkan. Jag tänkte att jag i första hand skulle tjäna ihop 5000 kr och att man alltid kan bli medlem igen.
Idag är jag glad åt mitt utträde. När man går ur får man ett brev från kyrkan där det står att man är välkommen ändå till kyrkan. Så nu går jag till kyrkan som jag alltid gjort. Kanske blir jag medlem igen - men det kommer nog att dröja.
Min personliga åsikt om Svenska kyrkan är att man ägnar sig alltför lite åt själavård. Istället lägger prästerna energi på frågor som om kvinnor ska få vara präster och om homosexuella ska få vigas i kyrkan. Det är nog det misstag kyrkan gjort. Man har massor med bra verksamhet men kyrkans toppar ägnar upp sig åt "fel" saker. Dessa präster (oftast herrar) verkar att ha en tävling i vem som älskar Gud mest och vem som tjänar honom bäst. Gudstron och allt kring den borde vara självklar och inget som ständigt behöver debatteras. Eller är det prästernas egna karriärer som bevakas det vill säga egoistiska intressen?
Vart tog människokärleken vägen?
Och varför byttes psalmbok ut?