De nya utvandrarna?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I våra dagar närmar sig nu rekordgenerationen (födda 1945-54) sin pensionering. De växte upp under rekordåren 1950- och 60-talet och utgör mer än 1,2 miljoner av Sveriges invånare.
I en nyligen genomförd undersökning av Kairos Future har rekordgenerationens värderingar och syn på framtiden kartlagts. Bland fynden noteras att förtroendet för det svenska välfärdssystemet har sjunkit kraftigt sedan förra undersökningen vid sekelskiftet. 73 % i undersökningen tror att den sociala tryggheten kommer att försämras. 75 % tror att pensionen kommer att sänkas. 64 % tror att arbetslösheten kommer att öka.
Nästan en fjärdedel säger att de med säkerhet kommer att flytta utomlands som pensionärer, företrädesvis till varmare länder. Det kan komma att innebära att ca 300 000 kommer att lämna Sverige. Detta gäller både hög- och låginkomsttagare.
Skillnaden i skäl för att flytta utomlands har olika allvarlighetsgrad och skillnader i åldersfördelning jämfört med förra utvandringsperioden, dock kan en viss historisk parallell anas. Detta även om resmålet nog snarare är södra Europa än Amerika denna gång.
Man kan reflektera över vilken bild av Sverige som kommer att växa fram? Det sociala systemets förfall? De som kunde ha satsat på förändring och de som hade makten drar och lämnar det sjunkande skeppet?
Rekordgenerationen tror att deras liv blir bättre, men systemet i Sverige blir allt sämre. Är det inte då hög tid att investera i förändring och byggande av det nya? Är det inte hög tid att diskutera visioner, höja ambitionerna och ta vara på de möjlighetera för att skapa ett Europa-föredöme avseende trygghet och stöd på ålderns tidiga höst? Är det inte dags att sätta meningen med föreningen för vård och omsorg i förgrunden?
Det räcker inte att höja rösten och säga att kommande generationer skall arbeta till 70, när man själv tänker gå vid 58...eller resa...