När kampanjen mot den befarade svinsjukan drogs igång med kaffe och dopp på sprutstationerna så satte jag mig på tvären.
Dock inte helt huvudlöst.
I ett antal insändare redogjorde jag ingående inför skälen till varför jag var emot otyget.
Men att ha omaket att offentligt uttrycka åsikter som går stick i stäv mot etablissemanget har sitt pris.
Inte bara mot mig själv med sura miner här och var. Mina barn fick höra att deras pappa i sitt osolidariska oförstånd äventyrade sammanhållningen mot den anstående pandemin som med oöverskådligt antal dödsoffer drog fram över planeten.
Det finns tillfällen då jag hoppas att jag har fel. Det här med vaccineringen mot svinsjukan är ett av de tillfällena.
Jag hoppades verkligen att de barn vars immunförsvar som var under utveckling skulle klara sig från framtida skador av det man sprutade i dem. Men jag försökte även överblicka konsekvenserna om mina farhågor skulle besannas. Vilka skulle då vara ansvariga?
Självklart anser jag att de som kokat i hopp skiten och håvade in massor av miljarder är de ansvariga. Men så var det inte.
De visste riskerna och därför så såg man till att göra sig fri från det ansvaret.
Nu vet man bättre och de kloka ska nu försöka förstå innebördan av vad som hänt. Och jag vill inte säga:
Vad var det jag sa! Jag tycket bara det är mycket olustigt att jag fick rätt.