De rika är rikare än någonsin och har ett större politiskt inflytande än någonsin tidigare.
Arbetare avskedas från multiföretagen trots miljardstora vinster.
Från och med 1980-talet och Kjell-Olof Feldt har vårt samhälle genomgått en politiskt sett brutaliserande och utarmande omvandling. Såväl konservativa som socialistiska ekonomer i Sverige har förordat en politik som hållit tillbaka den inhemska efterfrågan till förmån för exportindustrin. Sverige har haft en inhemsk konsumtion som legat på en nivå av en femtedel jämfört med andra OECD-länder. Med en så låg inhemsk konsumtion stagnerar ekonomin och hög arbetslöshet blir följden.
Inför valet 2010 tillfrågades Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros och vår finansminister Anders Borg (M) om hur de ser på den stora arbetslösheten i Sverige.
Det framkom tydligt att ingen av dem eftersträvar full sysselsättning. Vad man eftersträvar är en "jämviktssysselsättning" med 5-7 procents arbetslöshet. Det innebär 300 000-420 000 arbetslösa människor. För det är vid den här siffran - som det enligt både Östros och Borg råder "jämvikt" - det vill säga en någorlunda låg inflation. Det är här reallönerna kan hållas nere, det är fortfarande kapitalägarnas och arbetsköparnas marknad.
Politiker - oavsett partitillhörighet - har fört en sådan "företagsfientlig" politik att makten över den svenska ekonomin gått dem ur händerna och övergått till storföretagarna, bankerna och nationalekonomerna.
Men varför lämnar nationalekonomerna oss i sticket? De vet att den ekonomiska politiken för oss mot ökande arbetslöshet och mindre välfärd, de vet att pengarna istället hamnar i fickorna hos aktie- och kapitalägare istället för full sysselsättning, en trygg och utbyggd offentlig sektor, anständiga ersättningar till sjuka och arbetslösa.
De vet att åtstramningar och sparpaket gynnar kapitalbildning. De känner mycket väl till den så kallade sparparadoxen, som innebär att om ett land med stor arbetslöshet söker öka sparandet så ökar arbetslösheten ännu mer. Det går aldrig att spara sig ur en ekonomisk kris.
Sanningen är den att de flesta nationalekonomer sympatiserar med den nuvarande samhällsordningen: en krympande offentlig sektor, hög arbetslöshet och dåligt kapacitetsutnyttjande, eftersom det är själva förutsättningen för storfinansens politiska makt. De lever gott på att resurser förs över till företag och banker. De flesta nationalekonomer är anställda där. Våra nationalekonomer är i stor utsträckning helt enkelt näringslivets förlängda och förklädda arm. Och deras profetior späs på av okunniga debattörer och andra "intellektuella".
Ur demokratisk synpunkt är det ingenting annat än en katastrof vi bevittnar. Det är inte en ekonomisk nödvändighet som ligger bakom denna kolossala omfördelning och politiska omvandling. Det är inte en ekonomisk katastrof som skakat vår välfärd och vårt politiska system. Tvärtom är det en klasskamp förd uppifrån som kräver stagnation och långsam tillväxt för att nå sina syften.