Nästan alla våra politiska partier bekänner sig till liberalism som grundläggande ideologi. Så är det i andra länder också. Varför är då Liberalerna som parti alltid så små och har så svårt att komma överens om vad de egentligen vill?
Det finns en tomhet i liberalismens hjärta. Liberalismen kan mobilisera massorna mot förtryck, diskriminering, orättvisor.
Men när den segrat varken kan eller vill den säga oss vad vi ska använda friheten till.
Vi såg det i Östeuropa. När kommunismen fallit stod man utan någon gemensam idé. Apartheid besegrades i Sydafrika, men sen föll samhället samman. Går det att bygga ett samhälle utan något att samlas kring?
För länge sedan hölls det svenska samhället samman av den gemensamma religionen. Den gav människor svar på livets mening och en fast grund för moralen.
Gustav Vasa skapade en nationalstat som kunde kräva att människor skulle vara beredda att dö för den. Industrialismens stora folkomflyttningar från land till stad löste upp den gamla gemenskapen. Då gav folkrörelserna människorna nya gemenskaper, nya gemensamma projekt.
1900-talets socialdemokratiska samhällskontrakt löd: Ge oss makt, så ger vi er trygghet. Det samhällsbygget är bara möjligt inom nationalstatens ramar.
Det är bara av sina medborgare som staten kan kräva något för att få del av välfärden.
Men det var då. I dag är storföretag, penningflöden och information globala företeelser. Ekokris och flyktingströmmar utmanar nationalstaten.
Vi går till val vart fjärde år, men vi vet hur lite makt vi egentligen har. Staten klarar inte att stå för trygghet, terrorister slinker igenom nätet.
Välfärden utmanas av marknadskrafterna som flyttar företag härs och tvärs över klotet dit där lönerna är lägst.
Det här har fått en ny nationalism att växa, med slagord som America first! Nationalistiska partier vinner mark i hela västvärlden. Högerpopulismen handlar om förlusten av saker som pengar inte kan mäta: trygghet, traditioner och en känsla av att höra till. Människan behöver vara mer än ”medborgare” i den stora staten eller ”konsument” på den stora marknaden.
Människan är ett socialt djur som gör världen begriplig genom att dela den med andra. Nu tränas vi i kritiskt tänkande, men som individer är vi dåliga på att stå emot trycket från gruppen, från starka ledare. Det är oroande att sociala aktiviteter sjunker. Färre ansluter sig till politiska partier eller ideella föreningar. För allt fler ersätter mobilen det direkta umgänget med andra människor. Den enda möjligheten att stå emot onda krafter är att vara del av en god gemenskap.