Den 10 september, dagen då Sveriges riksdag öppnar för höstens arbete och dagen då en stor grupp afghaner tvångsutvisas, skriver Ylva Liljeholm ett öppet brev på ”Insikt och åsikt” till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.
Hon frågar varför baltutlämningen 1945 anses vara en skamfläck i svensk politisk historia, men inte att unga män efter åratal i Sverige fängslas och deporteras.
I Migrationsverkets så kallade förvar – som i verkligheten är flyktingfängelser – hålls unga afghaner inlåsta på obestämd tid inför tvångsutvisning. Efter fyra år här har de lärt sig vårt språk, går i skola eller jobbar.
Hon påminner om asylutredningar av dålig kvalitet och drar slutsatsen att det enda humana är att ge amnesti till dem som kom i den stora flyktingvågen 2015 och som inte begått allvarligare brott.
Det är en uppfordrande och förtvivlad text. Och sann.
Ylva Liljeholm frågar Morgan Johansson: Varför är det värt 4 000 kronor per dygn att hålla en välfungerande ung man med ordnat boende och skolgång inlåst?
Svaret är att det är ett sanslöst slöseri. År 2015, det år det kom 162 877 flyktingar, fanns det 250 förvarsplatser. Kostnaden var 278 miljoner. I dag kommer det drygt 20 000 asylsökande per år.
Ändå bygger vi hela tiden nya flyktingfängelser. År 2018 hade antalet platser fördubblats trots att antalet flyktingar alltså är mindre än en sjundedel av dem som kom 2015.
Till år 2020 ska ytterligare 400 förvarsplatser inrättas och kostnaden är då på väg mot en miljard per år.
Jakten på de människor som flydde hit undan krig och förföljelse år 2015, och som i dag talar svenska, är i utbildning eller arbetar i hemtjänsten, åldringsvården och servicenäringarna, är ovärdig.
Som Ylva Liljeholm skriver: det enda mänskliga, praktiskt genomförbara och ekonomiskt försvarliga är att bevilja dem amnesti.
De behöver tryggheten här och vi behöver deras starka vilja att få vara med och bidra till ett bättre samhälle här.