Jag skrev en insändare om kulturell och politisk splittring i vårt samhälle. Konstkonsulenten Armin Scholler och kulturdebattören Jan Sundström har svarat på det.
De skriver båda om konsten, vilket jag inte alls vågar, eftersom jag är helt okunnig.
Jag nämnde inte heller musiken, trots att jag sen många år helt undviker Radio Gotland på grund av den förfärliga musiken.
Som jag tycker, och fler med mig har jag märkt i andra insändare.
Egentligen skrev jag om lyriken, där är jag lite mer hemma.
Upplösningen av de gamla formerna pågick väl under hela 1900-talet. Tills numera det som kallas dikt inte har någon som helst egen form.
Jag lyssnar oftast på Dagens dikt i radio, vid lunchdags. Det som läses upp är ren prosa, även om uppläsaren gör pauser, liksom för att markera ny rad.
Jag menar att ”den moderna dikten” har tagit ifrån vårt folk något väsentligt. Dikten fanns långt före prosan.
Det är ingen tillfällighet att Iliaden är skriven på ett bestämt versmått. Eller att Psaltaren har en metrisk form i originalspråket.
I den gamla bibelöversättningen var en rytmisk form självklar, numera är en del av de gamla profettexterna så platta i språket.
”Och skon som krigaren bar i stridslarmet, manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld”, det har i Bibel 2000 blivit: ”Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod, allt detta skall brännas, förtäras av eld.”
Visst, innehållet är detsamma, men behöver man inte rytm numera? Olika språk har använt olika former av rim, men allt som kallats lyrik har haft rytm i någon form.
Olika versmått har skapats, hexametern i de stora antika eposen, alexandrinen i de klassiska franska dramerna, blankvers som användes för översättning av Shakespeare, den lätta sonetten bara för att roa.
Meningen var ju att detta skulle man kunna lära utantill och ha kvar i minnet.
Jag har aldrig upplevt att någon rest sig och läst en dikt av dagens stora namn: Thomas Tranströmer eller Ann Jederlund. Så som man i gamla protokoll kan läsa att ett möte vilket som helst började med en dikt av Dan Andersson eller Nils Ferlin.
Det skrivs ”gammaldags” dikt numera också, jag tänker på Alva Möllerström eller Vera Sollerman. Men är det inte lite föraktat, lite efterblivet?
”Det är fler som skriver dikt än som läser dikt numera” sa en erfaren bibliotekarie. Nya diktsamlingar spottas ut, men vem läser dem?
Jo, jag antar att kultureliten läser. Men de flesta av oss känner ingenting för dessa säkert djuptänkta prosastycken.
Det skulle vara intressant om någon som älskar Sonja Åkesson till exempel ville förklara varför dikt måste se ut som den gör nu.