70 procent ungefär av Visbyborna är medlemmar i Visby domkyrkoförsamling. Men de antas inte bry sig så mycket om vad som händer där. Lokaltidningarna refererar inte det som beslutas i kyrkorådet. Kyrkofullmäktiges beslut om budget och årsredovisning brukar få en notis, men aldrig kopplat till verksamheten. De blad som församlingen skickar ut är så interna att de förmodligen läses av ganska få.
Ett par beslut på senare tid visar en svaghet i den form av demokrati som numera tillämpas i Domkyrkoförsamlingen. Vid de kyrkliga valen finns två listor att välja på, men dessa redovisar inga skillnader i sin syn på kyrkan. I kyrkorådet finns inte en majoritet som lägger förslag och en opposition som är däremot. Vi har sett det när det gällde 8 miljoner till ännu en orgel i Domkyrkan. Nu senast gällde det att lägga om och kraftigt dra ner verksamheten i södra Visby.
Förslagen i kyrkorådet läggs fram av domprosten, som är självskriven ledamot med en mycket starkare ställning än en kommunal förvaltningschef. När han har förankrat sitt förslag i det mycket lilla arbetsutskottet, då är det så. Av ledamöterna för Kyrklig samverkan i Visby stift är det ingen som vill något annat. Vice ordförande Inger Hägg som representerar POSK opponerar, men får inte stöd från sin grupp. Sovjet-modellen är väl den vi ligger närmast.
En gång menade jag att det var bra att komma ifrån politiska val till kyrkofullmäktige. Men jag börjar bli mycket tveksam. En sån här föreställning att "vi vill egentligen detsamma allihop", det bäddar för en rent patriarkal kultur. Jag menar inte att just män bestämmer, men att EN får orimligt stor makt. Kan det bero på svensk konflikträdsla? Vi vill inte sticka upp ensamma. Det känns bättre att följa gruppen. Men här finns alltså bara en grupp, med två mycket beslutspotenta. Skall jag vara tydlig: Mats Hermansson och Inger Harlevi.
Det är inte alls så att dessa två har dem med sig som finns i verksamheten. Oppositionen därute är mycket stark, det skrivs brev och motförslag och reservationer. Men dessa är helt ointressanta när de som har den faktiska makten redan har fattat sitt beslut. Det här är, om inte annat, ett intressant exempel på hur demokrati också kan se ut.