En dagboksanteckning
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vindens kalla stål bet hårt och som en svetslåga svedde den mitt redan så röda skinn.
Kylans bett gav mig kalla fingrar trots åkarbrasans klappande rörelse. Vägen låg utstakad framför mig liksom som för mången generation före som trampat denna jord.
På den smala vägen tilltog snödjupet raskt vilket gav mig kalla fötter. Skulle jag verkligen fortsätta på denna oplanerade väg eller skulle jag vända om för att återvända en mer värmande dag.
Solen bjöd på sig själv och det tog inte särskilt lång tid att bestämma mig för att fortsätta färden ett stycke till. Solen stod verkligen på min sida och gav mig ett varmt leende på min raka väg fram.
Skogens ljudlöshet avbröts endast av ljudet från mina knarrande steg och endast vinden bjöd mig motstånd.
Min ursprungliga tanke var inte att utforska vägen så långt men frestelsen att se vart den slutade var lockande.
Vägen ledde till min stora besvikelse bara fram till en större väg där mitt ute i skogen.
Ett frö sattes i mig att återkomma fast då istället gå åt motsatt håll. Med denna morot i tankarna återvände jag mot bilen. Mina utflykter var över för denna gång.
Rik som ett troll kände jag mig nu i eftertanken om hur kroppens alla sinnen samlat intryck under dagen och som nu travades på hög i näthinnans inre lager. Triumferande återvände jag längs vägen under tiden som jag i väl valda ord överöste solen med komplimanger. Dess meritbok fylldes av ytterliggare stjärnor och sidan kantades av röda rosor.
Väl framme inväntades senaste nyhet från Anjas hala skidor som via trådlöst media nådde mina öron strax innan kurs mot hemmet sattes.
Ännu en minnesvärd dag tillända.
Michel Klarsäter,