En hyllning till alla sjuka
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Klamrar sig fast vid halmstrået, och försöker hitta nå´t meningsfullt i det meningslösa i att ha blivit drabbade. Förnöjsamma och värdesätter livets små enkla ting. Om de kan, drar de sig inte för att sträcka ut en hjälpande hand och uppoffra sig för andra, som har det svårt - förståelsen och empatin finns där, tack vare egna tillkortakommanden. Aktar sig noga för att klaga i onödan eller överhuvudtaget, och därmed väcka förstämning. Inombords bär de dock på en djup och hemlig sorg över sina funktionshinder och sitt utanförskap. Accepterar slutligen sin situation och gör det bästa möjliga av den, och utvecklas till och med på kuppen. Längtar ändå förtröstansfullt till att allt ska återgå till det normala igen, då hälsan fanns i behåll. Drömmer ibland om ett trollspö, som de kan svänga, och sen ställs allt tillrätta och blir återigen som förr. I bästa fall, om orken är tillräcklig, och om intresset finns, finner de gemenskap och får kontakter att knyta genom deltagande i föreningsliv eller övriga grupperingar. Det sätter guldkant på tillvaron. I sämsta fall, då orken tryter, blir de mer eller mindre osynliga i samhället och får skingra ensamheten med allehanda saker och ting att göra på egen hand, men hankar sig ändå tålmodigt fram, utan att för den skull knäckas. Inte sällan blir de övergivna av gamla vänner och bekanta, just för sina begränsningars skull. Det är heller inte ovanligt förekommande att de blir bortglömda av sina nära och kära, eller att engagemanget åtminstone avtar påtagligt. Svårigheterna att hävda sina rättigheter i samhället inom angelägna områden, som till exempel vården, är synnerligen stora. De behöver upprättelse i samhället i största allmänhet och en människovärdig attityd rent privat i synnerhet. I sin anspråkslöshet begär de inte mycket alls.
Heder åt denna grupp, som med sin viljestyrka och sitt livsmod är ett föredöme för mänskligheten! Och med sin förunderliga acceptans, inte att förglömma!