När fystslgar håij de var bärget, pa häuslufte inkåirt u torrt,
u seidskördi tuld´ leite pa si, ja lag nuck en tre vikar bort.
De blai nåke dagar, da mänskar kund´ ta si langs häusar u haim,
u håir nå nollåttar u svenskar,att ”håistmillum” kallar vör dim.
Ei håistmillum kunde vör kanhände, fa teid yvar ta de leit` lugnt,
int` längar någ håij ga u vände; ain årkå som kändes reit tungt.
Men visst, vör had´ leijar ti vässe, tiss rygen skudd skäres u sen,
vör skupar ei häck skudde lässe,me ordentliar ruge pa den.
Men kansk´kund vör fa nåkle stundar,u ga ner ti strandi u se,
pa natäurens förundarli undar, u känn hur vör upp-öskt und blei
U tänk hur den åldrue rauken, vart me se bigynnelsens teid,
u löides den sainkumnee gauken, som ropt´ku-ku- fran sitt girvaxte treid.
U kanhänd´ att vör kund fa uss av me, att go´vännar ake u häls´pa,
ti neimeste grannsoken bar de, där bor Daim vör fyst vidde na.
Ett matskut me varpar blai lastne, mang riservar var bra ti u ha,
småkknollar u råm bleir nuck kastne, u Plastic Paqdding had, man inte kum pa!
Ja, så kunde de ga nåkle vikar, av summans välsignede teid,
u när vör keikte ei alnakkus flikar, vör sag de jär snart dags bärg´seid.
Men en kortar teid kunde vör hoke, pa takti a lånå u se,
”Håistmillum” för de gamle u kloke, ”Simestar!”kallar vör de!