Erik Fransson (GT 11/7) har nu kastat sig in i debatten om kalkbrytning i Ojnareskogen, men tyvärr något nymornad och opåläst. Det krävs därför en korrigering av hans framställning.
Erik Fransson kritiserar Mark- och miljödomstolen för att den hade ”valt att dela ärendet i två olika delar”. Men Mark- och miljödomstolen hade sagt nej till brytning. Det var efter Nordkalks överklagande som Mark- och miljööverdomstolen beslutade att ge tillåtlighet men lämnade åt Mark- och miljödomstolen att ta beslut om tillstånd och villkor.
Mark- och miljödomstolen ansåg då att underlaget var alltför otillräckligt när det gällde bedömningen av riskerna för Natura 2000-området Bästeträsk för att man skulle kunna fastställa villkor och beviljade därför inte tillstånd, vilket innebar att Nordkalk överklagade och ärendet gick vidare ännu ett varv. HD påpekade senare att det var fel att enbart bevilja tillåtlighet utan att göra en fullständig tillståndsprövning.
Regeringsbeslutet om utökning av Natura 2000 Bästeträsk är inte det första regeringsbeslut som påverkat tillståndsprocessen, fast det första som går Nordkalk emot. Redan 2005 tog dåvarande samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin bort Ojnaremyr från Regeringens Natura 2000-förslag, med hänvisning till kalkindustrins intressen.
Det bröt mot EU:s bestämmelser om hur Natura 2000-utpekanden ska gå till men har senare flitigt använts som argument av Nordkalk under processen. Då var det alltså okej med regeringsingripande till förmån för en part, när parten var Nordkalk.
Det andra regeringsingripandet var när alliansregeringen 2009 lade en proposition som ledde till ett riksdagsbeslut om att den s k stoppregeln i miljöbalkens täktbestämmelse togs bort. Det skedde tre veckor före Mark- och miljööverdomstolens förhandling, och Mark- och miljööverdomstolen hänvisade till ändringen i sitt beslut om tillåtlighet.
Men inte heller då hade Nordkalk några invändningar mot regeringsingripandet, tvärtom hade bolaget då liksom när det gällde Ojnaremyr 2005 lobbat intensivt för att beslutet skulle komma till stånd.
Om man vill leta rättsskandaler i den utdragna tillståndsprocessen finns det alltså fler exempel.
Men i Erik Franssons beskrivning av ärendet och syn på vad som är otillbörligt ingripande i rättsprocessen hör man här ett tydligt eko av Nordkalk.
Som relativt ny ledarskribent bör man nog vara medveten om riskerna med den sortens ensidig partsinformation.