Denna morgon tornar himlens molnjättar upp sig i kampen mot solen. Ön är nästan omringad och samtidigt inte täckt av "den stora skuggan". Morgondaggens droppar hänger sig envist kvar. De glittrar lite i spindelnäten vid sidan av vägen och de vet att deras tid snart är ute. Landskapet är just nu både brunbränt och har mer vätar än vanligt. Vi har haft ovanligt mycket väder på sistone. Ena dagen sol på den vidsträckta Norsta Auren och en annan dag väta i kubik bortom vindrutetorkarnas yttersta kapacitet. Ett omen för börsutvecklingen?
Det är nog för att tillgodose mångfalden av önskningar eller Zeus (grekisk vädergud) obeslutsamhet. Han har ju dessutom en del andra obalanser att tänka på...
Ett par kaniner skuttar pilsnabbt undan mina hjul denna morgon och jag tänker på den igelkott jag såg gå helpiggad över vägen häromdagen. Det var förresten länge sedan jag såg någon pinnso över huvudtaget. Och dessutom i levande tillstånd - var har de hållit hus?
Renfanan och gulmåran ståtar i vägrenarna vid klapperstränderna. Det är skönt att se deras ljus när blåelden falnat. En korp sitter i ett dött träd vid Digerhuvud, och lyfter osällskapligt och svart mot himlen, när den betraktas på närmare håll. Havet vid Kyrkviken är fullt av solljus på hemvägen och sedan ser jag på väg in till morgonteet, och till min glädje att vallmon vid vår trapp har överlevt ännu en natt. Papaver (släktnamnet för vallmo) är gammalt och kommer från sumerernas namn på vallmo: pa pa. Pa pa - en Mozart inspiratör? Blomman är hur som helst äldre än medeltidens marknad, som just nu är väldigt inne, fast den är ute... Världsarvligt sett alltså!