I GA 2018-07-19 publicerades en insändare av Lisa Keisu Lennerlöf under rubriken ”Ta osteoporos på allvar!”. Det budskapet håller vi i högsta grad med om. Tyvärr innehåller insändaren uppgifter som inte stämmer för Gotlands del, och som delvis är rent vilseledande.
Osteoporosvården är generellt sett eftersatt, precis som sägs i insändaren och detta har gällt på Gotland liksom i stora delar av Sverige fram till 2014. En medveten satsning på osteoporosområdet initierades då inom region Gotland, och denna satsning har gett en helt ny situation som resultat.
Det viktigaste målet för arbetet har varit att förbättra identifieringen av så kallade fragilitetsfrakturer (kotkompressioner, handleds- och överarmsfrakturer hos äldre) och att utreda osteoporosförekomst i denna patientgrupp för att kunna agera med olika insatser (inklusive, men inte enbart, läkemedel) för att minska risken för nya frakturer.
Genom det ändrade arbetssättet har sjukvården på Gotland gått från att bara identifiera enstaka fragilitetsfrakturer till att i princip identifiera samtliga och utreda dem (med FRAX, som nämns i insändaren, och ofta bentäthetsmätning).
I insändaren anges att alla med osteoporosdiagnos måste behandlas (med läkemedel får man anta eftersom den aktuella siffran < 20 procent syftar på det), men detta är en sanning med viss modifikation eftersom de i dag tillgängliga läkemedlen inte passar vid vissa andra sjukdomar och kan ha biverkningar, vilket ibland gör behandling olämplig samt gör att en del patienter tackar nej till behandling.
Socialstyrelsen anger att 30 procent läkemedelsbehandlade kan vara ett rimligt riktmärke och Gotland gick efter införandet av det nya arbetssättet från 7 procent till mellan 25 och 40 procent (beroende på om man räknar uthämtade recept på apotek eller ordinerade läkemedel inklusive så kallade rekvisitionsläkemedel, som inte går via apotek), vilket är en lovande utveckling. Det allra viktigaste är kanske att vi faktiskt etablerat ett i princip vattentätt system för att identifiera riskpatienter för att kunna sätta in andra åtgärder än läkemedel (bättre samverkan med primärvården, ”osteoporosskola”, individuell träning, kostrådgivning, rökavvänjning etc) och dessutom kunna nå ännu större användning av förebyggande läkemedel, vartefter som fler sådana med bra effekt och få biverkningar dyker upp.
Vi beklagar att nationella Osteoporosförbundet (som vi har ett mycket bra samarbete med lokalt) från centralt håll inte uppmärksammat de framsteg som gjorts inom den gotländska osteoporosverksamheten.
Låt oss tillsammans, nationellt och lokalt, arbeta för patienternas bästa; färre frakturer, mindre lidande och bättre funktion hela livet.