Häromdan gick jag i skogen. I den snart utplånade Ojnareskogen.
Jag tänkte på hur Mona Sahlin var den första rikspolitikern att avstyrka att Ojnareskogen skyddades. Hur Sahlin i dag har glömt ärendet. Hur lobbyister från bergsindustrin systematiskt bearbetade rikspolitikerna, för här fanns stora pengar att tjäna för den utlandsägda industrin. Och hur Maud Olofsson köpte deras välbetalda argument och strök den viktiga meningen i vår miljöbalk, den om att skydda rödlistade arter och viktiga vattentäkter.
Jag tänkte på alla sakkunniga biologer, botanister och hydrologer som i media försökt förklara varför man inte ska förvandla detta område till ett jättelikt kalkbrott. På alla de journalister som kartlagt bergsindustins PR-maskineri, dess lobbyister och politikerna, som föll för detta och försvagade miljöbalken. På barnen och barnbarnen till dem som kommer att ha gjort brottet för att försörja sig. Om förtvivlan och uppgivenhet hos fårbonden på ena sidan skogen och gårdsfolket på andra.
Jag gick längs skogsstigen bland månghundraåriga tallar, blommande nattviol, mattor av backtimjan, vit och gul fetknopp och blommor jag aldrig sett förr. Jag tänkte att skogen och myrmarken visserligen är vacker, men det är den på många ställen på ön.
Men just här går det friska sötvattnet i för alla, inklusive Nordkalks experter, hemliga gångar under jorden, skapar liv och fuktighet överallt och kommer i dagen i Ojnare myr.
Ingen människa vet hur vattensystemet hänger ihop. Och det är detta som är den stora katastrofen som nu Nordkalk, med de flesta politikers goda minne, förstör för alltid.
Gotland är beroende av sötvattnet som går sina egna vägar genom kalkberget vi bor på. Men inte ens Gotlands egna politiker orkar stå emot trycket från Nordkalk. Man väljer att tro på Nordkalks experter. Och folkpartisten Malmros går så långt att han säger "Vad spelar lite utrotade arter för roll, det kommer alltid nya".
Jag såg med sorg snitslar i skogen, som visade hur allt ska skövlas inför det jättelika kalkbrottet. Tänkte på den där provborrningen, som skulle ge några deciliter vatten men där det oväntat forsade ut. Jag sa farväl till Ojnare skog med sina gamla tallar och fuktrika, blommande marker. Med sitt intrikata underjordiska system av rent vatten, som ingen känner. Ett vatten som betytt så mycket för norra Gotland.
Åter ute på stora vägen tutade bilister stödjande och uppmuntrande åt fältbiologerna, som tror på sin ungdomliga kraft att stoppa de enorma politiska och kapitalstarka utländska intressen de har emot sig.