Fattigdomen i Sverige har ökat
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lena Sommestad, socialdemokratisk politiker och ekonomisk historiker, skriver i DN 100724 under Debatt, att alliansregeringen inte kunnat acceptera att EU:s relativa fattigdomsbegrepp, som gällt sedan 1984, har givit den rödgröna oppositionen rätt: fattigdomen i Sverige har ökat.
För att rättfärdiga alliansens uppgifter till svenska folket har statsminister Fredrik Reinfeldt agerat kraftfullt under våren 2010 för att få tillstånd en ändring av EU:s gemensamma fattigdomsdefinition. Tillsammans med likasinnade regeringar har de lyckats att få EU att ändra kurs.
Definitionen i EU för fattigdom har varit, att den som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten har betraktats som fattig. Om inkomsterna ökar för vissa grupper som också får stora skattereduceringar medan det stora flertalet släpar efter ökar antalet fattiga. På Europeiska rådets möte i mars vägrade Sverige och likasinnade länder enligt Sommestad att godkänna EU-kommissionens fattigdomskriterier. Svenska regeringen tog samtidigt strid för att avskaffa gällande fattigdomsdefinition.
Genom att ändra definitionen för fattigdomsbegreppet kan alliansen alltså påstå att antalet fattiga inte ökat trots att det är tvärtom. Detta är ett exempel på politisk retorik och det gäller att genom kunskap kunna genomskåda budbäraren när syftet är dunkelt.
Vi vet att vissa grupper fått omotiverade löneförhöjningar. Vi vet att vissa grupper har fått betydliga skattelättnader. Vi vet att många människor har stora svårigheter med den arbetslöshet som råder. Vi vet att människor förnekas sin rätt till sjukförsäkring trots svår sjukdom. Vi vet att vissa beskattas hårdare än andra.
Det är bara några exempel på hur orättvisorna fördjupas och lägger hinder för ett mera jämställt Sverige. För att förbättra statistiken över antalet människor som faller under fattigdomsbegreppet har regeringen således tagit strid för att förändra definitionen för att betraktas som fattig. Därmed kan Alliansen således med gott samvete fortsätta på den inslagna linjen med att öka inkomstskillnaderna i landet.
De kan fortsätta med sin politik som splittrar den sociala gemenskapen och den solidaritet som länge varit kännetecknande för Sverige.