Över grågula fält drar vinden fram. Överallt på ön ligger nedfallna grenar som inte lyckats hålla taget. Likt tappade sugar ligger de vid vägkanten oberoende av ålder.
Jag såg en rosa morgon förvandlas till en grå, innan molnen avslöjade, att det faktiskt finns en blå himmel. Ovan där.
Jag for förbi landmärken; med båtar som längtar till havet, trädet med grenverket som aldrig blir grönt igen och de isade träsken.
Ön håller sakta att bli fiberrik. Det tar sin tid, då marken inte öppnar sig frivilligt.
Till slut kommer ljuset fara fram under sten och sand. Det kommer att gå så mycket fortare än skvallret förr. Frågan är om det flygande budskapet blir till glädje eller förfäran i gårdar och uthus?
Millumsnacket blir avslöjande. Tills vidare får man undra vem som drog ur proppen och fick ön att avslöja sig vara större än man kan tro? Omfattar vattenbristen nu också havet? Hur lågt kan man egentligen sjunka? Tills torrskodd man går till Storön? Havet ger och havet tar. Sommaren strandar säkert…