Svar till Camilla Waltersson Grönvalls insändare om skolidrott i GA 2 augusti. Artikeln genomsyras av populism och bristande förståelse för vad som sker i skolan, men istället för att tillägna sig ett bredare perspektiv häcklar insändaren meningsmotståndarna. Ingen är emot fler idrottstimmar och alla vill främja ungas välmående.
Problemet är att inte alla elever deltar på skolidrotten. De blir inte aktivare för att antalet idrottstimmar utökas. Dessa timmar skulle vara bra för dem som redan är med och är duktiga, av vilka många även deltar i idrottsverksamhet utanför skolan. Den pedagogiska och hälsobefrämjande uppgiften är att få de elever som i dag inte är aktiva – eller rent av skolkar från skolidrotten – att delta. Den uppgiften ska lösas innan antalet idrottstimmar utökas. Den idrottsligt svagpresterande eleven, den rundmagade eller den mentalt utsatta eleven, de måste alla få känna att idrott är något också för dem och framför allt för dem.
Glädjen finns i rörelsen, i gemenskapen och i den hälsobefrämjande utveckling som idrottsämnet ger. Glädjen och individens självkänsla måste fä vara överordnad prestationen. Därför är utformningen av betygssättningen i ämnet idrott en black om foten för många utsatta elever. Och därför är Moderaternas önskemål om betyg från årskurs fyra ett slag i ansiktet på dem.
För att dessa elever ska förväntas ta aktiv del i idrottsrörelsen, behöver de först få uppleva sitt berättigande i skolidrotten. När de gör det kan vi diskutera att generellt öka antalet idrottstimmar. Var Waltersson Grönvall den här gången tänkte skära i timplanen vet jag inte. Men jag vet svaret på hennes fråga: Regeringen säger inte nej till ”att investera i våra barn och ungas välmående”, och jag ser att det behövs utbildningsinsatser om skolidrotten åt Camilla Waltersson Grönvall och behövande allianskollegor.