Den förre statsministern Reinfeldt sa för några år sen att Ryssland hade legitima säkerhetspolitiska intressen. Egentligen en självklarhet.
Men de senaste åren har en extrem, ofta lögnaktig antirysk krigshets fått breda ut sig. När några veterandiplomater som Hans Blix och Sven Hirdman kritiserade osakligheterna på en konferens i Stockholm, utnämndes de till förrädare i en ilsken DN-ledare under rubriken ”Putins svenska brigad”.
Den tyske utrikesministern Steinmeier har kritiserat Natos militära uppladdning utmed Rysslands västra gränser som ett ”farligt vapenskrammel”.
Inom EU är vår svenska regering bland dem som mest radikalt har stoppat alla kontakter med Ryssland, det visades nyligen i en artikel i Svenska Dagbladet av Jonas Gummesson. Och i Europeiska Rådet är Sverige den mest hängivna kämpen för bibehållna och utökade antiryska sanktioner – detta trots att sanktionerna har lett till ekonomisk ruin för många svenska mjölkbönder. I den rödgröna regeringen är det Stefan Löfven, utrikesminister Wallström och försvarsminister Hultqvist som oftast bankar på trummorna mot den onde demonen Putin.
Men hoppsan, vad händer nu? En nyvald USA-president tar telefonluren och pratar med Rysslands president. Genast hoppar den svenske försvarsministern fram för att protestera och visa sitt missnöje med detta telefonsamtal.
Hur har vi kunnat hamna här? Att fred, samarbete och avspänning är fel. Och att en farlig, konfrontativ krigskurs är en självklarhet som inte får motsägas.
Kan det vara för att det militärindustriella komplexet (vapensmedjorna, som Henry Lindkvist brukade säga) är starkare hos oss än i många andra länder.
Svenskt försvar bör finnas på Gotland, inte för att delta i provocerande krigsspel med Nato, utan som en långsiktig statlig kärnverksamhet i Bengt Hammarhjelms anda.
Och självklart skall inte Gotland tvingas avstå från en normal affärsuppgörelse som ger oss 50 välbehövliga miljoner bara för att regeringen så gärna vill sabotera det tysk-ryska energiprojektet Nordstream 2.