Enligt en undersökning utförd av Bankomat AB i Sverige i januari 2019 vill 72 procent av svenskarna ha kvar kontanterna. Försäkringsbolagen ser helst att vi har ett par tusenlappar hemma i händelse av ett strömavbrott eller dylikt vilket vi har hyfsad erfarenhet av på Gotland. MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) nämner i sin informationsbroschyr till hushållen: ”Om krisen eller kriget kommer” kontanter i mindre valörer.
Men för mig personligen handlar kontanthanteringen och vem som bär det yttersta ansvaret för kontanthanteringsinfrastrukturen egentligen om något helt annat. Det är i grund och botten en fråga om demokrati. Om nu: ”Alla ska med” eller ”Hela Sverige ska leva”, som politikerna säger, ska tillgången till lagliga betalningsmedel, vilket sedlar och mynt utgör, vara obegränsad och inte bara vara förunnat dom som har tillgång till ett antal mer eller mindre tjusiga plastkort. Att ha access till ett betalningssystem, som är teknikoberoende och integritetsskyddat är inget annat än en demokratisk rättighet och har sitt ultimata juridiska grund i regeringsformen 1 kap 2 §, 4 stycket. Demokratin ska göra sig gällande på samhällets alla områden och inte bara vara begränsad till formerna för statsskicket. Det ska i sammanhanget bli intressant att se vad juristerna i lagrådet ska säga om den lagrådsremiss, som regeringen skickat till lagrådet med skyldighet för bankerna att hantera kontanter.
I replik till riksdagsman Peter Persson (s) och undertecknad påstår vd Nina Wenning i Bankomat AB, i Jönköpings Posten den 7 och 23 mars 2019 att Peter Perssons inlägg om att bankerna ska ta ansvar för kontanthanteringen är ”ett kraftfullt slag i luften” I svaromål till mig brukar Nina Wenning ordet ”feltänk”.
Jag är ledsen, Nina Wenning, men Du kommer att få en rejäl knock-out när Du inser att förslaget om skyldighet för bankerna att hantera kontanter när Riksbankskommittèn lämnat sitt slutbetänkande i SOU 2018:42 ”Tryggare tillgång till kontanter” och förslaget har blivit en politisk realitet. I synnerhet som delbetänkandet i somras (juni 2018) är inne på samma linje.
Riksbanken, det vill säga staten, ska göra det den är tillsatt för att sköta, nämligen penningpolitiken och att ge ut sedlar och mynt vilket man har gjort sedan 1668 (och är därmed världens äldsta Riksbank). Bankerna ska göra det som är deras ansvar – kontanthantering.
Egentligen inget annat än en ren självklarhet.