Ofta kommer insändare om någon asylsökande som efter många års väntan fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och alltså måste lämna Sverige. Mycket svårt för den som engagerat sig för den här människan och ännu värre för hen själv. Skulle vi inte kunna diskutera öppet hur vi vill ha det i Sverige? Många vill att vi ska ta emot invandrare som vi behöver här. Människor som lär sig svenska, får jobb och fungerar i vårt samhälle. Vi har för få svenskar i arbetsför ålder.
Svensk politik handlar om asylrätt. Den som tar sig hit och kan visa sig vara förföljd, hotad till livet, den har rätt till skydd i Sverige. Men den som kommer hit och inte befinns ha asylskäl, den ska återvända till sitt hemland. Därför har vi Migrationsverket.
När både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven år 2015 gick ut med ”öppna hjärtan” och ”öppna gränser”, då begav sig några hundratusen människor med svåra förhållanden i sitt hemland på väg till Sverige. Att pröva deras asylskäl tog tid och för många hittade man inga verkliga asylskäl. Nu åratal senare förväntas många som etablerat sig här återvända till mycket osäkra förhållanden. En rent omänsklig behandling. Någon har sagt att ”vi kastar ut väl fungerande invandrare” alltmedan ”vi försörjer kriminella utan asylskäl som inte anses kunna återvända till sitt hemland.”
Är det bara folk i allmänhet som insett att den här idén om asylrätt inte fungerar. Myndigheterna framhärdar. Att diskutera invandring till Sverige är inte enkelt. Har vi målat in oss i ett hörn? Alla som vet något om hur världen ser ut vet att Sverige, eller Europa, inte kan ta emot alla i Mellanöstern och Nordafrika som har det svårt på något sätt. Men vi borde göra klart för oss hur vi vill ha det med dem som redan finns här.