Igen har höjdhoppsmadrassen på Gutavallen brunnit. Förra gången det hände var branden anlagd. Min högst amatörmässiga gissning är att så är fallet även denna gång. Höjdhoppsmattor är, vad jag känner till, inte kända för att självantända. Men jag kan givetvis ha fel.
”Inga personskador har rapporterats” skrivs i notisen. Nej, men pengar, möda och tid kommer gå åt för att städa och ersätta madrassen.
Pengar, möda och tid som kunde lagts på verksamhet inom friidrotten.
Idrotten engagerar ungdomar och vuxna, föräldrar och barn, bygger vänskap och skapar sammanhang.
Det som skadas är kanske ”förtroendet” i någon vid bemärkelse.
Det som upprör mig är respektlösheten i förstörelse av den här formen, en krossad ruta, en repad bil, ett uppskuret bussäte, en uppeldad höjdhoppsmadrass.
Säkert ”kul” för stunden men helt utan tanke kring vad det för med sig för andra i pengar, möda och tid.
Ingen skyldig hittas, ärendet avskrivs, kostnaden ligger på den enskilda. Och mödan. Och tiden.
Ska jag ropa efter hårdare tag? Ska jag hävda att vi är på ett sluttande plan? Att Visby kan bli som Malmö? Nej!
Men jag skulle önska att alla föräldrar tar ett snack med sina barn och unga om konsekvenser av handlingar som dessa.
Jag skulle önska att lärare i skolan tog sig några minuter att diskutera med sina klasser.
För jag kan inte tänka mig att allt för många ser det som okej att förstöra för sina kompisar, grannar eller klasskamrater.
Förändring och respekt börjar med förståelse.