Skogsstyrelsen har i en insändare i GA försökt rättfärdiga vad dom gör gentemot skogsägare på Gotland. Rubriken antyder att myndigheten på något sätt skulle respektera skogsägarna och äganderätten men så är inte fallet. Den viktiga basen i svensk skogslagstiftning som säger att Produktion och Miljö ska väga lika tungt i myndigheternas tillämpning har övergetts till förmån för det politiskt korrekta miljötänket.
Begreppet Nyckelbiotop har blivit ett mycket stort problem i svenskt skogsbruk just därför att det ger inventerare möjlighet att helt ignorera äganderätten och att registrera nyckelbiotoper där man själva anser att skogen ska stå obrukad utan kostnad för staten.
Mycket stor del av Gotlands äldre skog håller nyckelbiotop-status om någon bara tittar efter, att ett område är röd/grön/gul prickigt på kartan och registrerat som nyckelbiotop är mera ett tecken på att en inventerare varit där än ett tecken på att just det området är särskilt skyddsvärt.
Lindstedt-Löfstedt skriver att markägaren har möjlighet att få ersättning genom att omvandla nyckelbiotopen till formellt skydd men det är en mycket begränsad sanning. Man måste vara särskilt hårt drabbad för att för att överhuvudtaget komma i fråga för markersättning och då hamnar man i en prioriteringsordning som gör att utbetalningen kan ligga många år fram i tiden beroende på hur mycket pengar myndigheten har för ändamålet. Med de 250 miljoner per år som nu avsatts för att lösa in nyckelbiotoper kommer det att ta 48 år att kompensera de allra hårdast drabbade, alla andra kan känna sig blåsta på någon ersättning.
Slutklämmen i deras insändare går ut på att alla vi som hävdar att äganderätten kränks gör oss skyldiga till att i onödan minska framtidstron i skogsbruket. En minst sagt märklig ståndpunkt, om en stor slår en liten är väl inte problemet att den lille skriker, problemet är väl ändå att den store slår?