Ja det är frågan jag osökt ställer mig när jag läser en insändare i GA 17/11. Artikeln är skriven av socialnämndens ordförande Håkan Ericsson (S).
Ericsson beklagar sig i artikeln över att han inte fått svar från Eva Nypelius på en skrivelse han författat angående finansiering av kostnader inom socialtjänsten (bland annat kostnader för ensamkommande flyktingbarn). Underskottet i budgeten verkar dock inte vara Ericssons största bekymmer, utan det verkar istället vara problemen att: ”...möjligheten att finna blocköverskridande lösningar, så att inte Sverigedemokraterna ska få avgöra varje fråga, som ska behandlas i Regionen”.
Då kan jag upplysa Ericsson om att han sannolikt sluppit en stor del av de utgifter han nu beklagar sig över om Sverigedemokraterna på såväl riksplanet som regionalt tillåtits att ha ett större inflytande över politiken. De flesta minns säkert hösten 2015. Regionens rödgröna styre (i ”ohelig” allians med Alliansen) ställde sig positiva till att ta emot ett större antal flyktingar. Det skulle ju inte innebära några problem utan snarare vara positivt eftersom ”staten” skulle täcka alla kostnader för mottagandet. I dag har vi facit och Ericsson har problem att få ekonomin att gå ihop.
Apropå ”utfrysningen” av Sverigedemokraterna (som med all önskvärd tydlighet visat sig vara kontraproduktivt), så vill jag också citera en annan artikel från samma tidning. Årets mottagare av Ekonomipriset till Nobels minne (professor Paul Romer) säger bland annat. två tänkvärda saker (och jag utgår från att han är rätt citerad i artikeln).
”De som vi inte är överens med har också rätt att göra sig hörda”, och Romer fortsätter ”Vi kan inte bara avvisa alla vi inte kommer överens med”.
Har Ericsson/Nypelius möjligen några invändningar mot Romers konstaterande?. I så fall har jag väldigt svårt att ta deras ständiga tal om ”alla människors lika värde” på något större allvar.
Eftersom SD-sympatier fortfarande har pariastämpel i demokratins Sverige så väljer jag signatur.