År 1361 invaderade Valdemar Atterdag Gotland. Slaget mellan gotlänningarna och Valdemars armé stod vid Solberga, Visby intogs, sannolikt genom att en del av muren revs (Valdemarbräschen), hären tågade in och slog läger på Södertorg som avrevs (historisk källa O. Jantze, N. Lithberg).
Berättelsen lever i varje gotlänning, bilden av Brandskattningen känner vi alla.
”Bräschen” ligger i det rivningshotade kvarteret Atterdag 6.
Här skimrar den återuppbyggda muren med ovanliga tinnar som bara finns här, väl synliga ovan de låga husen, till minne om vår historia och öns kanske största katastrof.
I dag hotar nästa katastrof, kapitalet intar Visby, kvarter köps upp för att rivas, förtätas.
I kvarteret Atterdag 6 hotas tre hus av rivning och utblicken mot ”Valdemarbräschen” täpps för alltid igen.
Här ska byggas högre hus bara för att gynna en enskild ägares tänkta förräntning.
Byggnadsnämndsordföranden menar (insändare 6 augusti i GA och GT) att det kulturhistoriska värdet är en ”bedömningsfråga, det är ingen absolut sanning vad antikvarier tycker.”
Kanske tror hon att vår historia och intåget i Visby var ”fake news”, att de aldrig hänt.
För mig är det obegripligt att byggnadsnämnden valt att gå emot sina tjänstemän och tillåta rivning och för alltid täppa för ringmuren och vittnandet om vår historia.
Det är obegripligt att nämnden anser sig veta bättre, att den går emot världsarvssamordnare, regionantikvarie och stadsarkitekt.
Att nämndordföranden nu överklagar till regeringen länsstyrelsens rätt att stoppa rivningsbeslutet. Hur tänker man?
I vems ärenden går man? Knappast gotlänningarnas, visbybornas.
Kommun och länsstyrelse ansökte om att Visby skulle bli världsarv. Det var politikernas vilja.
Den gången. Ett omfattande arbete där dryga 250 fastighetsägare skriftligt godkände bevarandet av sina 500 hus (även för kvarteret Atterdag ).
Den insatsen påverkade Unesco starkt i utnämningen. Visby blev Sveriges enda världsarvsstad, att bevaras för all framtid.
Dagens politiker säger sig värna om en levande innerstad och går gärna marknaden till mötes.
Jag anser att Visby var mer ”levande” vid utnämningen, när kommunens arbetsplatser låg innanför murarna och när enskilda ägde och bebodde sina hus.
I dag köps hela kvarter upp för att förräntas och byggas om till hotell-liknande sommarboenden och näringsställen.
Kapitalister spekulerar i turism och kryssningar. Risken finns att kvarteret Atterdag blir prejudicerande.
Unesco har ”levande” städer på sin världsarvslista, väl medvetet om att det kan uppstå problem.
Tallinn hotades att tas bort som världsarv i samband med ett rivningsbeslut som aldrig genomfördes.
Hoppas vi slipper vara med om samma sak i Visby.