För en tid sedan publicerades i GT två artiklar som behandlar att det vi kallar vetenskap haft sin upprinnelse inom den kristna kyrkan i Europa och från början var att beteckna som en inomkyrklig företeelse.
Det finns ingen egentlig motsvarighet som vuxit fram i någon annan kultursfär, varken i Kina, Indien eller arabvärlden.
Småningom kopplade vetenskapen loss från religionen, vilket inte hindrar att många framstående vetenskapsmän varit och är troende.
Det förtjänar att påminnas om att Galileo Galilei växte upp i kloster, att big bang-teorin lades fram av fader Georges Lemaitre (fysiker och präst) och att en vetenskapsman som Isaac Newton publicerade fler teologiska verk än naturvetenskapliga.
En av de viktiga hörnstenar som gjorde det möjligt för vetenskapen att växa fram var kyrkans syn på världen som pålitlig och förutsägbar. Då kan man upprepa experiment och se om det finns ett mönster. Naturlagar kan iakttas, teser bekräftas.
Dagens naturvetenskap har fjärmat sig från sitt ursprung. Man menar att kyrkan historiskt varit vetenskapsfientlig och bygger på en ovetenskaplig grundsyn.
I dag finns det forskare som är ateister, agnostiker eller gudstroende. Företrädare för ateismen har ofta en materialistisk, naturalistisk syn på tillvaron. Dragen till sin spets hävdar naturalismen att det enda som finns är atomer i rörelse. Människan är inget annat än en samling atomer. Våra drömmar, tankar och känslor är meningslösa restprodukter av atomernas framfart. Man menar att människan egentligen inte finns. Det är bara som vi tror. Det finns inget jag, ingen själ och ingen mening.
Det här är förstås inte vetenskap, även om det ofta framställs så. Det är en livsåskådningsteori som inte kan bevisas. Tanken är att reducera verkligheten till något som alla kan hålla med om. Men svårigheterna för en vetenskapsman som tror att han inte finns, att bevisa sin tes, är förstås uppenbara.