Hur vet man att det finns ett liv efter detta?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Först vill jag tacka Per Ronquist för ett ärligt försök till svar på mina frågor fast jag egentligen inte fick några egentliga svar. Kanske finns det inga svar att ge. Frågar man en människa som säger sig tro på Gud, Allah m.m. får man ofta svaret att "Det är klart att jag tror, det måste man. Det måste finnas ett liv efter detta." Men hur vet man det? Hur kan man hänga upp ett helt liv på något man inte kan veta finns, speciellt när det inte finns något som tyder på det? Är det verkligen värt att leva ett helt liv under religionens normer bara för att det kanske finns ett liv efter detta? Speciellt som det inte finns den enda minsta gnutta som talar för att det finns ett liv efter detta. Jo det finns de som säger sig kunna se döda människor, men i nio fall av tio är de bedragare och den återstående kan inte heller bevisa att han har rätt. Det blir inte lättare när det bara inom kristendomen finns ett otal olika trosinriktningar. Shia och sunnimuslimer (och troligen många fler grenar) grälar och slåss. Vem har egentligen rätt av dem?
Jag har börjat fundera på det här när jag av olika anledningar har besökt olika förrättningar i kyrkor under senare år. Prästerna har undantagslöst varit trevliga, sympatiska och förtroendeingivande, men jag har varje gång suttit i kyrkbänken och tänkt, tror de själva på det här? Som liten trodde jag på Gud och allt det goda som våra lärare sa att Gud/Jesus stod för. Men efterhand såg jag allt elände som fanns, både hemmavid och i världen. Människor som slog ihjäl varandra, naturkatastrofer, små barn som dog i sjukdomar. Religionens svar var alltid, "Det är Guds vilja" eller "Han prövar oss". På mig slog i alla fall provet fel, jag slutade tro. Kunde eller ville inte Gud göra något åt allt detta hemska, då var inte Gud eller någon annan Gud heller värdig att tro på. Det är bättre att försöka förbättra världen här och nu. Eller också som Sven Delblanc skriver i en av sina romaner, Gud är en kraftlös gud som gömmer sig i enebuskarna och kan inte göra någonting.
Människor hänvisar till Bibeln eller Koranen, "Det står så där", men ofta kan orden dubbeltolkas eller överbevisas någon annan stans i samma skrift. Man måste också komma ihåg att dessa böcker är skrivna av människor som tolkat in sina egna värderingar där, inte av Gud.
Ronquist menar att religionen alltid har funnits ibland oss och att skulle vara en naturlig del. Vetenskap skulle bara bli en ny religion. Ja det kan vara så. Religion är en föråldrad del som tillkom i en tid när människa inte kunde förklara solens gång på himlen, vulkanutbrott och översvämningar (Noah). Idag vet vi de riktiga orsakerna. Religionen har dessutom alltid varit motståndare till nya tankar. Människans nyfikenhet har, tvärtemot vad Ronquist menar, sällan gynnats av religionen. Kättare kallades de och straffades ofta med döden. Andra upptäckte vetenskapen och liksom Galilei, straffades för det. Det är inte mer än 500 år sedan som den katolska kyrkan diskuterade om de nyupptäckta indianerna var människor eller djur. Amerika och dess innevånare fanns ju inte omnämnd i Bibeln. Dagens debatt om kvinnliga präster och ev. homoäktenskap är bara en fortsättning på kyrkans svårigheter till förnyelse. Och då har vi knappt nämnt de män(iskor) som i Islams namn håller sina kvinnor som en sorts sämre människor.
Ronquist har rätt i att vetenskapen inte är fulländad och kommer förmodligen aldrig att bli det. Kunskaperna förnyas. Med nya större teleskop kan man idag se att det finns planeter, med möjligt liv, som liknar jorden inte alls många ljusår härifrån. För bara något tiotal år sedan trodde man inte det. Jag är beredd att ompröva min vetenskapliga sanning om det visar sig att nya upptäckter visar på en annan sanning. Är Religionen beredd att göra samma sak? Jag undrar.