Det skrevs mycket om Nordiska Motståndsrörelsens förehavanden under Almedalsveckan och även om känslorna inför deras närvaro. De flesta verkar vara rörande överens om att man inte vill ha deras närvaro i fortsättningen.
Däremot har det skrivits förhållandevis litet om mångfaldsparaden som samtidigt passerade med sitt långa färgglada och glada tåg. I spetsen red en kvinna som såg ut som Jeanne d´Arc med standar, och därefter kom en jättelång rad människor, många från olika ideella organisationer, en del i rullstol.
När vi passerade Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) såg jag cirka trettiotalet gravallvarliga män (ingen kvinna) uppställda medan jag hörde hur talaren formulerade: ”Vi är framtiden. Vi värnar familjen. Vi värnar den vita familjen....” Ett eko från den hemska tid då nazisterna hade makten. Kontrasten kunde inte ha varit större. De som paraderade förbi gjorde det med glada rop ”jalla, jalla, kärlek åt alla!”
Jag skänkte en tacksam tanke för att jag tillhör ett samhälle där majoriteten gör motstånd mot NMR och liknande rörelser, till skillnad från alla de människor som lät sig förföras av nazisternas ideologi under 30- och 40-talen.
Man ska aldrig tro att övertygelsen om alla människors lika värde, varje människas inneboende höga värdighet, är något självklart. Varje tid och varje sammanhang måste framhålla detta på nytt. En eloge till mångfaldsparaden.