INSÄNDARE: I tärnornas tid

Mitt förhållande till tärnor är ansträngt. Det är absolut ömsesidigt. Inte ont anande blev jag attackerad för någon sommar sedan på stenvallarna vid havet. Att ha en ettrig anfallande tärna som en stukabombare efter sig är inget jag rekommenderar. Det vet nog alla uppskrämda som varit med om det. Flykten blev ju inte bättre än att jag föll både en och två gånger och med olämpligt många sår nådde skydd. Lätt omskakad, men inte rörd stod jag sedan efter attacken och plåstrade om mig med hjälp av bilens akutförband.
Jag har sedan dess fått höra att man skall ha en käpp med sig eller något annat antennliknande, eftersom de helst anfaller inkräktarens högsta punkt. Som om man sökte ett tornerspel på stranden? Hjälm påstås också vara bra eller kanske en tärnskrämmare. Inte för att jag vet hur en sådan skulle se ut-- men inte som undertecknad i alla fall. Nej, det handlar nog mer om att befinna sig på behörigt avstånd, hålla korpgluggarna öppna och inte göra några som helst försök till obehöriga gränsöverskridanden. Nu när häckningstiden för dessa svarthjässade, spetsdykare med kort stubin är här, så är en liten varning nog på sin plats.
Själv drar jag mig undan dessa havskustens ryttlare och väljer därför misstänkt tärnfria strandsträckor.

Det är hälsosammast för en strandflanör med tärnrespekt i vårsolens tidevarv. Bättre en tärna på annan strand, än illa fäkta...

Insändare: I tärnornas tid