Industripolitiska hänsyn har skadat Försvarsmakten
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt utkom boken "År av uppgång, år av nedgång", som skrivits inom ramen för forskningsprojektet "Försvaret och det kalla kriget (FOKK)". Det är en bred skildring men har en särskild udd mot industripolitiken. Författare är före detta generallöjtnanten Carl Björeman.
Under andra världskriget var inköp från utlandet näst intill omöjliga. Svensk industri lyckades då utföra storverk - inte minst flygindustrin. Denna erfarenhet påverkade försvarspolitikerna så starkt, att de lät Wallenbergssfären få fortsatt stort inflytande. Detta var till hjälp under åren av uppgång men blev till problem under dem av nedgång.
Arbetsmarknads- och industripolitik fick företräde framför de strategiska värderingar, som militärledningen bort hävda bättre. De tre försvarsgrenarna fick göra sina beställningar var för sig. Marinen och Flygvapnet skar ner sina organisationer för att kunna fortsätta att köpa högteknologisk materiel, medan Armén höll fast vid den allmänna värnplikten och därmed en stor organisation. Nödtvungna besparingar gick ut över dess materielinköp.
Varnande röster höjdes av bland andra den blivande arméchefen Nils Sköld. Han hävdade att Sverige inte hade möjligheter att hålla sig med både en stor försvarsindustri och ett tillräckligt starkt existensförsvar. Han ville därför prioritera markförsvaret, som skulle kunna föra ett segt försvar.
För detta kunde enklare vapensystem duga. Att Marinen och Flygvapnet behövde högkvalificerad materiel insåg han förstås, men sådan fick anskaffas först sedan existensförsvaret säkrats. Dessa synpunkter var kontroversiella på många sätt. På industripolitiskt håll var Skölds idéer synnerligen misshagliga. Marinens och Flygvapnets beställningar var nämligen tekniskt och ekonomiskt viktigare än Arméns.
Under denna tid låg flygindustrins framtid i stöpsleven. Ett borgerligt riksdagsbeslut räddade den 1982.
Då antogs JAS-projektet. Även den socialdemokratiska regeringen godtog detta beslut 1983, trots att partiet varit emot det i opposition och trots att ÖB 1981 framhållit att inköp av amerikanska plan hade gett den bästa operativa effekten. Han gav dock med sig till JAS-projektets fördel. Det var fel, anser Carl Björeman.
Han ägnar denna problematik en ingående granskning och påvisar hur den snedvridit Försvarsmaktens utveckling. SAAB hade "1945-1958 levererat 1 500 krigsflygplan i världsklass", men blev sedan tvingat att bygga nya plan i korta serier.
Fortfarande moderna plan fick skrotas för att ge plats åt dessa modernare. Det blev dyrt och att jämna ut kostnaderna genom export visade vara mycket svårt.
Ingen ÖB lyckades få kontroll över detta. De stod under tryck - ett yttre från industrin och ett inre från Flygvapnet. "SAAB fick en monopolställning som företaget bibehöll under hela det kalla kriget och som det, efter det alla kriget, snarast förstärkte ytterligare", skriver Björeman. Detta borde de olika ÖB:na motverkat för att nå balans i Försvarsmakten. Det gjorde de inte - och så kom materielanslagens andel i försvarsbudgetarna efterhand att bli procentuellt högre än i nästan alla andra länder.
Genom Carl Björemans bok får man ett bra perspektiv på dagens Försvarsmakt och industripolitik. Författaren gillar inte vad han nu ser. Denna känsla delas tydligen av forskningsledaren för "FOKK", professor Kent Zetterberg. I sitt förord skriver han: "Det kalla krigets svenska totalförsvar var den största försvarssatsning Sverige har gjort sedan stormaktstiden. Kontrasten med dagens miniatyrförsvar är slående...".
Ubåtar är mycket dyra objekt, men de har faktiskt gått att exportera. Moderna stridsvagnar är också dyra och har byggts på licens av Hägglunds. Företaget gör annars egna pansarfordon med mera. De har gått bra på exportmarknaden. Det kan påverka ovan nämnda upphandling.