EN sak ångrar jag. Bittert. Det är att jag aldrig ställde frågan till min väninna. Den svåra frågan: ”har någon slagit dig?”.
Jag såg ju märkena på dina armar – efter händer – du sade att du varit till doktorn för att blåmärkena bara uppstod. Jag såg blåmärkena i ditt ansikte – som du skämtade bort – du är ju så klumpig och fumlig, du hade ramlat. Jag fick med egna ögon se hur han skrek och vrålade på åt dig, fast vi var andra som såg. Hur han skyllde sina misslyckanden på dig, vi var för häpna för att agera. Det var obehagligt, men jag ställde inte frågan då heller. När jag tänker på det får jag ont i magen.
Det där förhållandet tog slut. Vi alla runt omkring drog en suck av lättnad över att en där snubben försvann. Ingen saknade honom. Du blev inte slagen. Den man du lever med nu känner jag att du är trygg med! Jag kan bara säga, förlåt mig för att jag inte frågade.
Vi är många som nu sett dokumentären om Josefin Nilsson, en stark dokumentär om den tystnad som blev så förödande. Som känns så fel. Den som blev slagen, utsatt, plågad finns inte längre. Han som slog gör det.
Jag är äldre nu, tantålder sägs det, och jag tänker inte backa. Jag kommer att fråga. Det är svårt men enkelt. Någon vi alla kan göra för kvinnor i vår närhet som vi undrar hur de egentligen mår, om de blir slagna. Fråga.
Frågan är svår men enkel. Den kan rädda liv.