Apropå Lennart Lindgrens krönika om nya, roliga socialdemokraterna. Håkan Juholts inträde på den politiska storscenen är fascinerande att betrakta för mig som står vid sidan av den stora rörelsen. Jag känner mest förvåning och förundran.
När Håkan Juholt valdes reagerade jag först med ryggmärgen. En gubbe! Med Stalinmustasch! Kunde det verkligen vara något? Hans första stora framträdande, presentationsartikeln i DN, gjorde mig dock riktigt intresserad. Äntligen en politiker som talade om det viktiga - om kulturen, om solidaritet och om hur vi ska vara mot varandra. Nog kunde det vara något!
Efter det har Juholt levererat ömsom retoriska fullträffar, ömsom totala grodor. Det är verkligen ingen ordning på karln. Nog har Socialdemokraterna blivit roligare - om man med roligare menar oförutsägbart och stundtals clownaktigt.
Nybörjartabbar måhända. Vad värre är att han verkar vara en total enspännare. Han talar och agerar utan att förankra (Libyen, Morgan Johansson, A-kassan för att ta några exempel). Han tillhörde själv ett interndrev som utmanövrerade Mona Sahlin. Juholt har tydligt visat sin retoriska förmåga. Men vad nytta göra ett välsmort munväder när man har öron små som russin? Senast idag hörde jag honom förklara på radion att han mött ett kompakt stöd från väljarna under sin rundresa i Sverige.
I så fall känner jag inga väljare. Inte någon. Utom då Lennart Lindgren.
Än värre är att kloka personer som Lennart Lindgren, Anna Ardin eller Göran Greider tycker sig behöva rycka ut till Juholts försvar. Varför? Han har ju gjort tabbar på riktigt. Ett flertal gånger. Har drevet mot honom verkligen varit värre än de som Mona Sahlin utsatts för under åren? Vem försvarade henne?
För mig är det obegripligt att man omhuldar en person som så tydligt är olämplig på sin post. Mona Sahlin gjorde försök att vända oceanångaren Socialdemokraterna i en modernare riktning, men blev mosad av sina egna (jag säger inte att hon gjorde det på rätt sätt, bara att hon försökte). Juholt däremot styr med hela handen rätt ner i oceanens mörka djup. Retoriken tycks viktigare än dialog. Vilka kommer att rösta på ett parti med en ledare som suger energi till sig som ett svart hål och har partimedlemmar vars största uppgift är att hålla sin omogne ledare under armarna?
Gärna fler aktörer in på arenan som Lindgren föreslår. Men så länge Håkan Juholt är partiledare tror jag det blir svårt att engagera de bästa och klokaste krafterna. För vem vill ägna sitt politiska liv åt att dadda en jättebaby?