Jag sänder gärna en tacksamhetens tanke till de biologilärare för 60 år sedan, som fick mig och min mamma att gå ut och samla växter. Dessa skulle sen pressas och sättas in i herbarium. Och så skulle man lära sig namnen, både på svenska och latin. De senare har fallit bort. Men de svenska namnen finns kvar.
Det är alltjämt de enda växtnamn jag kan. Dessutom talade min mamma om vad det heter på gutamål, och jag minns det också. Varje gång jag är med på en exkursion numera försöker jag lära mig nya namn, men dem har jag glömt nästa gång.
Hur många växtnamn kan ungdomar numera? Inga alls!
Är det viktigt att kunna sätta namn på det man har omkring sig? Det tror jag. Och det är viktigt att ta vara på den minneskapacitet människan har i tidig ungdom.
Jag beklagar att barn i Linnés hemland inte lär sig några växtnamn.