Jag överlevde vaccinkonspirationen
I torsdags kväll tog vi barnvagnen och vandrade iväg mot Säveskolans matsal. Det var dags för svinissprutan.
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eftersom jag är lätt gnälligt lagd såg jag framför mig vad som väntade. Krypande köer. Allmän oordning. Suckar och stön, skrikande barn i för varma overaller.
Så fel jag såg.
Vid entrén stod en brinnande marschall och hälsade välkommen. Väl innanför dörren slussades vi av vänliga Röda Kors-värdar till sittplatser att vänta på. Det hade hunnit samlas en hel del folk i lokalen, jag började förbereda mig mentalt på en långsittning, men hade nätt och jämnt hunnit hala av mig halsduken när en av de vänliga värdarna förklarade att det var vår tur att gå till sprutrummet.
Snabbt in, snällt stick, varsin Festis att snutta på medan vi satt av de 20 för säkerhets skull-minuterna, tack och hej och trevlig kväll.
Det jag på förhand, så klart, förutsatte skulle bli en uppvisning i oorganisation, visade sig i stället bli en närmast vacker manifestation av ett välfungerande samhälle.
Av att vi faktiskt litar så pass mycket på varandra och myndigheterna, att vi snällt och med glatt humör gemensamt reser oss ur tv-sofforna och tågar ut i höstmörkret när det allmänna bästa så kräver.
Och av att myndigheterna faktiskt visar respekt och tacksamhet för att vi ställer upp. Möter med välkomnande ljus och vänliga leenden. Och saft.
Jag valde äpple.
Men alla var inte lika imponerade. "Ni vet väl om att regeringen och folk i andra länder får ett annat ofarligt vaccin", slank det ur en pratsugen och till synes fullt själsfrisk kvinna snett emot mig i väntsalen, och jag fick plötsligt fullt upp att pilla osynliga snorkråkor ur min dotters näsa.
Konspirationsteoretiker. Ganska festliga, om det inte vore för att de faktiskt tror på vad de säger.
******
Mitt äktenskap är också fortfarande vid liv och hälsa. Trots den gångna helgens svåra prövningar. Ni som läste förra veckans krönika vet att det då vankades tapetsering.
Och det gick käpprätt åt skogen. Tapeterna - sån där täckväv som funkar som ersättning för bredspackling - vägrade sitta kvar.
Till slut insåg vi att färgaffären hade gett oss fel sorts lim. Vi åkte tillbaka och fick "rätt" sort.
Jo, tjenare. I ett sista desperat försök s p i k a d e vi fast en tapetvåd för att se hur lång tid det plaskiga limmet behövde för att härda.
Fem timmar var uppenbarligen inte tillräckligt.
Tack och lov upptäckte vi att det faktiskt var ganska lätt att riva bort de gamla strukturtapeterna, som tanken var att vi skulle täcka över. Så allt löste sig till slut, och jag fick en puss när jag gick till jobbet i morse.
******
Jag skulle gärna komma i kontakt med någon som drev butik i Visby under min uppväxt på 80-talet, och som kan förklara hur man i hela julfriden kom på idén att hålla stängt på skyltsöndagen. För så var det ju otroligt nog.
Tusentals julklappskåta gotlänningar vankade fram på Visbys gator, och allt som fanns att köpa var klistriga polkagrisar och vidbrända mandlar.
Du som kan förklara - hör av dig. Vi är många som undrar.
Trevlig helg!