Replik på Erik Franssons ledare den 19 augusti.
1. I min insändare har jag inte hävdat att regionen ska ”vägra att ta hjälp” att lagra vatten i kalkbrott, men jag invände mot beskrivningen att det är kalkindustrin som nu kommer och räddar Gotland.
2. Jag har inte heller påstått att Cementa direktdränerar Tingstäde träsk. Det handlar om i vilken mån brytningen långsiktigt påverkar tillrinningen. Sådana här processer byggs upp under lång tid men kan bli plötsligt märkbara när andra faktorer tillstöter, som nu en lång period av låg nederbörd.
Den vattendelare som Erik Fransson beskriver är en ytvattendelare, men hur grundvattnet beter sig i den sprickiga kalkstenen avgörs inte på samma sätt av de ytliga markförhållandena.
Det styrs i stället av vattenförande sprickbildningar på olika djup, sprickbildningar som i sin tur långsiktigt kan påverkas av alla sprängningar under brytningsprocessen.
3. Alla är överens om att det är de omfattande utdikningarna av våtmarker som – även det långsiktigt – är grundorsaken till dagens vattenbrist.
Mycket av nederbörden rinner ut i Östersjön i stället för att lagras i våtmarker.
Vattenbristen är mest akut på mellersta och södra Gotland, där utdikningarna har varit störst.
4. Men effekten av kalkbrytningen är likartad. Stora mängder yt- och grundvatten tillgodogörs inte naturen, lagringen i våtmarkssystemen och den normala grundvattenbildningen, utan pumpas ut som täktvatten i Östersjön.
Det har pågått länge och av kalkindustrin betraktats som en självklar användning av gratisresursen vatten. Under tiden har takten och storskaligheten på brytningen accelererat och därmed risken för påverkan.
Visst kan vi använda befintliga kalkbrott för att lagra vatten, men vi behöver inte fler.
Att tillåta nya kalkbrott i Bästeträsks tillrinningsområde kan inte – som faktiskt har skett – motiveras med hänvisning till att kalkbrotten kan användas som framtida vattenmagasin.
Det var kärnan i min satiriska insändare, men det tycks ha gått Erik Fransson förbi.