Han är ung, ödmjuk, varm. Han jobbar inom hemtjänsten. De gamla älskar honom. Han jobbade på förskolan innan. Ungarna älskade honom. Han pluggar, jobbar, tolkar. Finaste Khalil.
Om två veckor ska han ”tillbaka” till Kabul. Staden där hundratals människor dödades i terrordåd de senaste månaderna. Där ska han vänta medan hans överklagan om arbetskraftsinvandring behandlas. Rätten har talat. Och rättvisan gråter.
Om något sades gå sönder i Sverige under valåret 2014, så är det något som håller på att rasa i detta land just nu.
Det aktuella förslaget att ge unga afghaner tillfälliga uppehållstillstånd är ett välkommet försök att ta ansvar för de bristande hanteringarna i asylprocesserna hittills. Men samtidigt fortsätter Migrationsverket att ge till synes godtyckliga avslag. Åldersbedömningarna har mött stark kritik på medicinsk och juridisk grund.
Utredningarnas rättssäkerhet har ifrågasatts av många, inklusive Migrationsverkets egna anställda. Och Afghanistan kallas fortfarande för ”säkert”, trots krig, terror och resevarningar.
Khalil har fått avslag på sin asylansökan. Så han försökte med arbetskraftsinvandring.
Han jobbade ju redan, betalade skatt och uppfyllde alla krav som fanns. Men det räcker tydligen inte...
I Afghanistan är det tazkiran, personbeviset, som är den viktigaste (typ enda) identitetshandlingen. Den ligger också till grunden för passet.
Migrationsverket godtar dock inte tazkiran för att styrka en människas identitet. Detta gör det i princip omöjligt för en afghan att kunna bevisa sin identitet för denna myndighet. Och omöjligt att få rätt.
En småbarnsfar vi följde i fjol hade kroppsliga bevis på tortyr och en enligt Migrationsverket trovärdig berättelse om förföljelse och hot, men nekades asyl eftersom identiteten inte kunde bevisas.
Khalil har anställning, en lön enligt kollektivavtal, ett långsiktigt erbjudande från arbetsgivaren och tacksamma medmänniskor. Och ett pass utifrån tazkiran. Alltså avslås han ansökan om arbetstillstånd. ”Identitet osäker.”
När myndighetskrav blir o
möjliga att uppnå ens i teorin har de missat sitt syfte. När juridiska kriterier är ouppnåeliga är de inte rättssäkra. Khalil har gjort exakt allt som har efterfrågats.
Ändå ska han nu köpa en flygbiljett, åka till Kabul och därifrån följa överklagan av detta oresonliga beslut.
En ung man som jobbar i glesbygden, som har lärt sig behärska språk och kultur och försörjer sig själv. Ursäkta, men detta är sjukt. Rätta gärna till problemet inom två veckor. (K. heter annat)