Jag har vid mina dagliga promenader längst havet i Visby känt en tilltagande oro för horisonten. Jag har observerat att de fartyg som passerar Gotland gör det längs horisonten, precis där himmel möter hav. Detta gäller både sydlig som nordlig trafik, och jag oroar mig för att horisonten tar allvarlig skada.
Under de senaste månaderna har jag vid ett flertal tillfällen observerat att horisonten inte är så knivskarp som den brukar. Himmel och hav har smält ihop och har inte gått att skilja åt. Blåsiga dagar har horisonten sett ojämn och uppkörd ut. Men, trafiken fortsätter. Den som betraktar horisonten med kikare lär, som jag, få en chock. Horisonten är riven och taggig, sönderkörd.
Jag som tidigare varit indifferent inför det så kallade ”klimathotet” har nu tänkt om och har förstått betydelsen av klimathorisont. Jag är kränkt och upprörd över att de som styr och de myndigheter som ansvarar för detta inte med skärpa, tydligare, ingjutit kunskap i ignoranta medborgare som jag själv.
Det är hög tid att allmänheten och sjöfarten uppmärksammas på riskerna med att trafiken ständigt går samma rutt. Det är tid att farlederna sprids över ett större område. Om inte riskerar vi inte bara de solnedgångar som är ett signum för Visby utan även hela horisontens form.