Svensk politik påminner alltmer om mamman som hade bevistat en militärparad. ”Det var så fint alltihop. Men det var bara min Sven som gick i takt”. Svensk demokrati godkänner inte vilka åsikter som helst. Vi har de enda rätt åsikterna och hör sen!
Det är ungefär 30 år sen Sverige började få större grupper asylsökande. Under 1970-talet hade vi tagit emot en stor mängd arbetskraft från Jugoslavien och Italien främst. Inga problem med dem. Det var människor med europeisk kultur. Industrin var inte så tekniskt avancerad, de gick lätt in i produktionen.
Med en stadigt minskande befolkning av etniska svenskar har vi återigen stor brist på arbetskraft.
Men nu är det kompetenta, välutbildade människor med svenskt språk och arbetserfarenhet som krävs.
Med svenska löner finns inte kvar några enkla, okvalificerade jobb, såna som alla började med för några generationer sen.
Det finns en stor överbefolkning i många länder, främst de muslimska. Överskottet söker sig till Europa. Men det är människor med för oss helt främmande kultur. Att lära dem svenska och ge dem svensk utbildning kräver mycket stora insatser.
En stor del av befolkningen har sen 1980-talet varit starkt kritisk till denna invandring. Inget av de etablerade partierna klarade att fånga upp de stämningarna. Så det låg vidöppet för ett invandringskritiskt parti som i senaste riksdagsvalet fick 17,7 procent av rösterna.
Dem har nu samtliga andra sju politiska partier bestämt sig för att ignorera. Men hur ska det gå till? På Gotland bestämde sig Eva Nypelius för att det går säkert att hålla de sex sverigedemokraterna utanför. Vi i Alliansen är ju största block.
På riksplanet resonerar hennes partiordförande helt annorlunda. Ska vi slå vad om att Annie Lööf till slut får sätta sig i en regering med Stefan Löfven som statsminister?