Kommentar till insändaren den 10 mars: "Bra rehabilitering på Korpen".
Det var gott att höra att du har haft en bra tid på Korpen. Min egen minnesbild av Korpens rehab som en "bra plats att friskna till på" är något annorlunda. Min mamma tillbringade för två år sedan en period där efter en hjärnblödning. Bilden av "en enda stor familj" känns rätt främmande. Stämningen var en helt annan på avdelningen, och kafeterian besökte vi inte i onödan efter att överseende ha behandlats som mindre vetande.
Inom loppet av två veckor drabbades mamma dessutom av två (2) lårbensbrott, när hon genom bristande tillsyn dråsade i golvet. Brott nr 2 upptäcktes först efter en veckas daglig påtvingad gångträning, som ordinerats av den behandlande läkaren. Jag tror inte att man riktigt kan föreställa sig hennes lidande. Det gör så ont att tänka på vad hon tvingades genomgå under den veckan, och minnet av mamma som förtvivlat gråtande bad mig att hjälpa henne när ingen annan ville förstå att något var verkligt galet, kommer att plåga mig i resten av mitt liv.
Men det är ju bra om det har blivit bättre med stämning och tillsyn på rehab. Läkarbyte också kanske?