Härom veckan så öppnade Krisdemokraterna och Ebba Busch Thor för att förhandla och samarbeta med Sverigedemokraterna. Några säger äntligen, medan jag känner mig väldigt bedrövad. Under valrörelsen var tongångarna helt andra. Då höll KD med Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna om att SD inte är ett parti som alla andra. Då sa Ebba Busch Thor att aldrig, inte ens om 20 år, skulle det här kunna hända.
Vi i Centerpartiet är övertygade om att Sverige behöver invandring för att klara att försörja oss i en snar framtid. Vi tror på alla människors lika värde, oavsett kön, hudfärg, etnicitet och sexuella läggning. Vi tror på ett jämställt samhälle där kvinnor och män har samma förutsättningar. Vi tror på internationellt samarbete och frihandel.
Inget av det finns på SD:s dagordning. De vill krympa mediernas frihet att granska makten, de vill tvinga alla människor som bor i Sverige att ha samma sedvänjor. De vill inskränka kvinnors rätt till sina kroppar genom minskad aborträtt och de vill stänga landets gränser helt för människor på flykt. De har företrädare som sagt sig vilja ställa sig på Öresundsbron med kulspruta och meja ned flyktingar. De har företrädare som sagt att det är kvinnors fel att de blir misshandlande. Ständigt och ideligen hör vi om folkvalda SD-politiker som hotar, hatar och kränker. Välkänt är det också att nuvarande partiledning i Sverigedemokraterna gick med i partiet när det var tradition att göra Hitler-hälsningar på partimötena. Stämmer inte allt detta till eftertanke KD?
För mig är det obegripligt att Kristdemokraterna vill förhandla och samarbete med ett sådant parti. Vart tog det medmänskliga och humana vägen som alltid varit en ledstjärna för Kristdemokraterna?