Daniel Persson skriver i GA 26.7. under rubriken ”Game, set och antisemitism” om demonstrationen i Båstad 2009. Syftet med den var att peka på vad ockupation och bosättningar har för konsekvenser för utsatta grupper i Israel, och den hade ingenting med antisemitism att göra.
Demonstrationen urartade därför att andra grupper med helt andra syften – till exempel nazisterna – hängde på. Daniel Persson verkar ännu tio år efter demonstrationen i Båstad inte ha förstått detta. I sin historielöshet blandar Persson ihop kritik mot staten Israel med antisemitism.
Om vi på det sättet lägger mer fokus på odemokratiska krafter som stör en demonstration istället för på de värden, som demonstrationen avser att skydda, så spelar vi de antidemokratiska – i det här fallet de antisemitiska – strömningarna i händerna.
Det är viktigt att dra den skiljelinjen. Ärkebiskop Antje Jackelén uttrycker detta genom att säga att ”vi måste – vad gäller Israel-Palestinakonflikten – kunna tillägna oss förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt”.
Idrott och politik hör samman. Idrotten har unika möjligheter att såväl på individnivå, se till exempel på skidskytten Sebastian Samuelsson, som nationellt verka för mänskliga rättigheter, och motverka förtryck genom att planera evenemang utan att ge korruption och maktspel något inflytande.
Demonstrationerna 2009 mot hur staten Israels politik slår mot människor i ockuperade områden var inte de första i Båstad. 1968 vände sig demonstranter mot Rhodesias (nuvarande Zimbabwe) förtryck mot sin svarta majoritet. 1975 vände sig demonstranterna mot militärdiktaturen i Chile.
Det är viktigt att kritisera staten Israel när deras politik inte ger samma rättigheter åt alla medborgare, och det är viktigt att agera mot antisemitism. Om vi inte förstår skillnaderna däremellan och håller isär dessa begrepp, skapas grogrund för den antisemitism som vi alla vill bekämpa.