Sveriges Television och Sveriges radio rapporterade 4/5 att det inte är ovanligt att föräldrar eller ungdomarna med adhd-diagnos själva vänder sig till Barn- och ungdomspsykiatrin för att få diagnosen återkallad. En diagnos kan nämligen utgöra ett hinder i vuxenlivet. Exempelvis har både polisen eller militären visat sin tydliga skepsis att anställa personer med adhd.
Påståendet är intressant på flera sätt. De som var kritiska till medikalisering av ofta naturliga sinnesförändringar och den tilltagande diagnosticeringen under 1980-talet då diagnosen introducerades i Sverige kan säga; vad var det vi sa? Vi som har följt debatten kan även säga; de som ifrågasatte den då påbörjade diagnosticeringen fick rätt: farhågan för en utbredd diagnosticering och en ständigt stigande utskrivning av centralstimulerande medel med alla dess avigsidor blev till verklighet. En psykiatrisk diagnos kan vara tillfällig och till hjälp för personen, men den kan också vara till nackdel. Och vad är det för nytta att ge den om riktig bot saknas (i fallet adhd)? Den kan vidare fungera som en negativ stämpel som vänds mot personen ifråga, och med dagens arbetssätt inom vården gör att den ofta blir långvarig eller livslång.