Svenska kyrkan, den är mycket den. Nu kommer röstkorten till det stundande kyrkovalet. Kyrkans företrädare skriver om varför kyrkan är viktig. Ännu är större delen av infödda svenskar medlemmar i Svenska kyrkan, men för många är det först när man kommer utomlands som man blir medveten om det och engagerar sig.
Kyrkan är så självklar för de flesta att man inte ser skogen för bara trän. Den finns där, liksom vårdcentralen och skattekontoret. Man bryr sig inte om någondera innan man plötsligt finner att man behöver dem. Man kan göra sig fri från alla föreställningar om något utanför vår verklighet, om ett liv efter detta. Men ingen gör sig helt fri från den kultur man växt upp i. Jag hörde en intervju med Ingmar Bergman en gång där han sa: ”jag har aldrig trott på något liv efter detta. Men när Ingrid (hans sista fru) gick bort förstod jag plötsligt att livet kan inte vara slut. Vi kommer att ses igen”. Vi har nog alla hört sådana vittnesbörd.
Att man själv ska dö, det är inget konstigt, så är det bara. Men att ens närmaste, ens vänner, de som delat ens liv går bort, det går så djupt in, ingenting blir någonsin mer riktigt detsamma. En av religionens viktigaste uppgifter är att ge den upplevelsen begriplighet. Svenska kyrkan måste ta den uppgiften på allvar även om den inte har så mycket med den kristna tron att göra.
Nu tänker jag på en begravning förra året. En stark, duktig kvinna som satt tydliga avtryck i vårt samhälle på Gotland hade gått bort. Det var för tidigt, hon hade velat leva längre, hon var så social, så full av liv. Det var mycket folk i domkyrkan vid jordfästningen och många med på kaffet i församlingshemmet. Prästen var med men hon gjorde inte vad jag menar att hon borde ha gjort. Prästen har en uppgift att samla allas tankar kring den bortgångna, att uppmana dem som vill att säga något om sin vän, berätta ett minne.
Den här gången hände det inte. Bara en modig person tog ordet och talade fint om den bortgångna, men ingen annan kom sig för. Det har hänt fler gånger, men vanligen inte, det vill jag framhålla. Någon berättade om ett begravningskaffe efter en person som egentligen var rätt illa omtyckt. Men när man väl kom igång att minnas kom det fram fina saker om den där kufen också.
De flesta av Svenska kyrkans medlemmar bekymrar sig inte om vem som styr organisationen. Men den ska finnas där. Det är möjligt att den har en annan funktion i välfärdssamhället än den hade när livet var osäkert och det sociala skyddsnätet mycket glest. Det är obetänksamt av kyrkan att slarva bort en roll som prästen av tradition haft i vår kultur.