Svar till Henrik: Vad Svenska kyrkan ”glömmer”.
Hej Henrik, vad roligt att diskutera kyrkan och reformationen i ett offentligt samtal. Nu, när reformationsjubileet efter Martin Luther firas på många håll är det viktigt att ställa också de kritiska frågorna, precis som du gör.
Mitt intryck är att Svenska kyrkan är medveten om sin komplexa historia. Man försöker inte ”glömma” de fel som man har begått. Tvärtom inleddes faktiskt reformationsfirandet med en gudstjänst (31 oktober 2016 i Lund) där påven och företrädare för olika lutherska kyrkor, bland annat ärkebiskopen, talade om de sår man har slagit i historia och nutid.
Alla människor, både som enskilda människor och som grupp, kan handla fel, tänka fel och uttrycka sig fel. Det tillhör livet, helt enkelt. Kristna utgör verkligen inga undantag.
Det hindrar dock inte oss kristna att tro att Gud – denna/detta något svårfångade som vi kan ana i en solnedgång och i ett barns blick – är alla människor nära, oavsett hur de själva tänker. Den förhoppningen ligger också till grund för begreppet ”folkkyrka” som Svenska kyrkan ibland använder. Om Gud är del av varje människas vardag, oavsett hur denna vardag ser ut, så ska kyrkan också vara lyhörd för varje människas röst, för ”hela folkets röst”.
Att det finns en viss form av makt i en så stor gemenskap som Svenska kyrkan är självklart. Människor påverkas ju varje dag av kyrkans arbete, i diakonala projekt, personliga samtal eller gudstjänster över hela landet. Ett sådant förtroende medför ansvar, som i sin tur kräver reflektion och samtal. Fortsätt gärna att delta i detta samtal. Frid.