Länge leve kärleken!
Lennart Koskinen. Biskopen ger sin syn på kyrkomötets beslut att Svenska kyrkan ska viga personer av samma kön.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Beslutet har mötts av både hurrarop och fördömanden. Hur är det möjligt?
Både teologiska och historiska och skäl ligger bakom.
Några av oss biskopar med många internationella kontakter bejakade beslutet, men påtalade samtidigt i ett särskilt yttrande, att det borde ha varit bättre förankrat i församlingarna där vigslarna ändå skall äga rum. Likaså hade vi önskat att beslutet hade föregåtts av ordentliga överläggningar med våra systerkyrkor runt om i världen.
Svenska kyrkan är ju bara en liten del av den världsvida kyrkan och vi har i avtal förbundit oss att informera om större teologiska förändringar. Nu kommer de samtalen lite som jästen efter degen, men kommer ändå att fortsätta.
I själva sakfrågan ansåg vi ändå att vi på goda grunder kunde ställa oss bakom det. Det kan vara av ett bredare intresse att ta del av hur vi har resonerat.
Bibeln är av central betydelse i all teologisk argumentation. Men de bibliska böckerna är skrivna under en period av mer än tusen år i samhällen vitt skilda från vårt. Kan trohet mot Bibeln innebära att man också bevarar alla de värderingar och sedvänjor dessa samhällen var bärare av?
De flesta av oss svarar naturligtvis nej på den frågan. Kvinnan behöver inte längre dölja sitt hår, homosexuella avrättas inte och äktenskapsbryterskor blir inte stenade, åtminstone inte bokstavligt.
Jesus själv, som ju rimligtvis bör vara en förebild även i dagens kristendom, gick emot sin tids religiösa etablissemang så till den grad att ett helt nytt trossamfund, den kristna kyrkan, uppstod med just kärleken som en central tanke.
På Bibelns tid rådde befolkningsunderskott. Särskilt i det gamla Israel som ständigt var hotat av fiender var det varje mans plikt att bidra till att fler pojkar som kunde försvara landet föddes. Därför var homosexualitet förbjudet, liksom för övrigt också onani. En man fick inte spilla sin säd på egen njutning när det behövdes fler krigare.
Det är en av orsakerna till det starka avståndstagande från homosexualitet i Gamla testamentet. Kvinnlig homosexualitet var helt okänd i ett samhälle där man inte räknade med kvinnors egen sexualitet.
I Nya testamentet som skrevs i det romerska samhället fanns även där ett stort kvinnoförakt. En man kunde visserligen ha sex med en kvinna, inte minst för att kunna få arvingar, men det var ytterst vanligt att man dessutom höll sig med unga män som älskare. Dessutom förekom manlig prostitution och en omfattande promiskuitet som hotade äktenskapets stabilitet.
Det är detta Paulus vänder sig emot. Medfödd homosexuell läggning var för honom uppenbarligen okänd. I Romarbrevet vänder han sig emot dem som överger det som är "naturligt" och ägnar sig åt det "onaturliga", alltså sex med någon av samma kön. Det bibelordet har teologer ofta hänvisat till då man generellt har fördömt all homosexualitet.
Idag vet vi mer och kan se att Guds skapelse har en långt större mångfald än Paulus kunde föreställa sig. Att försöka "omvända" eller tvinga en person med homosexuell läggning in i heterosexuella relationer innebär för den personen att istället lämna det för honom/henne naturliga för det onaturliga.
Teologiskt har kyrkan i alla tider definierat äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna. Men det är i sig inget teologiskt, utan ett av många historiska argument som så småningom har omprövats. Fram till mitten av 1900-talet kunde endast män bli präster, och så hade det alltid varit. Idag är cirka 40 procent av vår kyrkas präster kvinnor. Först i mitten av 1800-talet tog de stora kyrkosamfunden avstånd från slaveriet som "alltid" hade funnits.
Dödsstraffet, som i likhet med slaveriet och kvinnans underordnade ställning är väl belagt i Bibeln, har fortfarande stöd i vissa kyrkor, särskilt i den amerikanska Södern, trots att det finns goda teologiska argument mot detta.
Vår kyrkas tro bygger på att alla människor är skapade av samma Gud och speglar något av hans helighet. Det centrala budet om kärleken till nästan är en konsekvens av detta. Att älska sin medmänniska är också ett sätt att konkret älska Gud.
Buden finns naturligtvis kvar, men sammanfattas alla i det dubbla kärleksbudet. Det kan tolkas så, att om ett bibliskt bud eller dess tillämpning i en viss situation uppenbart strider mot kärleksbudet så är det kärleksbudet som gäller. Vår plikt som kyrka är att i varje ny tid försöka förstå vad Bibelns centrala budskap och vägledning kan innebära.
Vissa människor föds och utvecklas med en dragning till personer av samma kön. De blir kära som alla vi andra och vill i allmänhet leva i en trygg och trofast relation. De ber om kyrkans välsignelse och att kyrkans skall stadfästa deras förbund i det vårt samhälle kallar äktenskap. Vad är mer kärleksfullt, att neka dem detta eller istället ge dem allt stöd? Ungefär så här har vår kyrkas teologer och jag själv resonerat i den aktuella frågan. Mitt och alla andras heterosexuella äktenskap förblir vad de alltid har varit. Vem skadas av att samkönade par får gifta sig?
Mot den här bakgrunden är det anmärkningsvärt, vilken uppståndelse och vilka protester beslutet har skapat. Man kan tycka, att i en värld där miljoner barn och vuxna lever under svältgränsen, där krig och förföljelse plågar stora folkgrupper och den hotande miljökatastrofen och dagens ekonomiska kris drabbar de mest utsatta hårdast, att andra frågor än kärlek mellan två människor som vill leva tryggt tillsammans skulle kännas viktigare att reagera emot.
Därför vill vi i Visby stift självklart med glädje både ta emot de samkönade par som önskar gifta sig, men ägna våra krafter åt det som är kyrkans primära uppdrag, verka för en bättre framtid där människors både andliga, sociala och mer jordnära behov tillgodoses.
På kyrkans språk handlar det om att verka för Guds rikes framväxt redan här i tiden.
Länge leve kärleken!