Livet är ”både-och”. Världen är fylld av godhet och krig, av skönhet och förstöring. Vi är fyllda av såväl ljusa sidor som mörka. Glädje, ångest, hat, kärlek. Det finns en spänning i tillvaron som inte ska bortförklaras. Och som vi behöver lära oss att känna och uthärda.
Få, så min uppfattning, kan känna sann glädje eller smärta mer än i glimtar. Kanske är detta en paradox i vår samtid som värdesätter upplevelsen så högt; som kännetecknas av glada smajlis och känslosamma emojis. Kanske är detta vår samtids ironiska grundproblem.
Ibland är det så att vi inte orkar känna efter. Mellan livspusslet och mediebruset flyter känslorna samman till en lagom grå massa. Vi varken gläds över det fantastiska eller förföras över det fasansfulla.
Ibland är det kanske så att vi inte vågar känna efter. Många människor har svårt att känna vissa känslor, som ilska, besvikelse eller glädje. Frågan ”Hur mår du – på riktigt?” kan då bli svår, nästan smärtsam att besvara. När vi inte klarar av det, bedövar vi gärna känslorna och frågorna med att kolla på ännu ett roligt klipp på nätet eller shoppa ännu en tröja vi inte behöver.
Fastan, tiden fram till påsk, vill hjälpa oss att både känna våra känslor och att uthärda dem. Det handlar inte om att bannlysa chips.
Det handlar om att vara ärlig. Och om att hitta tillbaka till sin kropp och själ.
Att fasta innebär att vara kvar i en känsla utan att fly den. Att känna till exempel hunger utan att äta. Att längta efter mat, på riktigt. Få i vårt land behöver göra detta någonsin.
Jag känner nästan aldrig hunger. Suget, den gråa känslomassan ovanför hungern, leder mig alltid till kylskåpet innan den djupare känslan får inta min kropp.
Fasta kan också innebära att känna efter hur vi mår utan sociala medier under en tid. Hur ångesten att vara utanför och gå miste om något infinner sig.
Vi kan uthärda den känslan. Och då kan vi upptäcka lite mer av vem vi är och håller på att bli. Kanske får vi även nåden att närma oss platsen som så många längtar efter: Här och nu.
När vi övar på en känsla övar vi på alla. Att känna hunger ökar glädjen över att få äta. Att erkänna ensamhet kan öppna för djupare relationer. Fastan kan således leda till ett äktare liv.
Det handlar inte om mat. Gud är inte intresserad av hur många chips vi äter. Däremot är Gud mycket intresserad av vem vi är och hur vi faktiskt mår.
För det krävs ärlighet och reflektion. Fastan frammanar just det. Fastan vill föra oss närmare oss själva. Och det är där Gud vill möta oss.