Låt medkänslan också inbegripa flyktingbarnen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många av de flyktingbarn som kommer till vårt land har drabbats av katastrofer. Krig, flykt, mördade släktingar, övergrepp på dem själva eller anhöriga, nerbrända hus, förlust av pappa eller mamma eller båda föräldrarna ? vad allt har de inte varit med om!
Så kommer de till vårt land och hoppas få en fristad ? hoppas få börja på nytt i ett fredligt land. Och vad händer? Jo de flesta blir avvisade! Och det blir bara hårdare och hårdare för varje år. Samma skäl som gjorde att barn fick stanna tidigare räcker inte idag.
Enligt Migrationsverkets egen statistik var det bara cirka 10 % av de asylsökande som fick uppehållstillstånd i Sverige 2004. För de flyktingbarn som kommit ensamma till vårt land var siffran 26 %. För några år sedan beviljades 80% av de ensamkommande flyktingbarnen uppehållstillstånd.
Det allra allvarligaste är att vi också avvisar de s.k. apatiska barnen, vilket är fullständigt obegripligt! Vi som har träffat dessa barn glömmer dem aldrig. Ett barn som till sin natur skall vara aktivt ? leka, spela fotboll, vara full av liv ? ligger till synes livlös. Inga funktioner fungerar och barnet hålls vid liv genom att sondmatas.
Dessa barn är starkt traumatiserade och har varit med om mycket svåra händelser i sitt hemland. När vi då inte heller kan ge dem något skydd här, reagerar barnen genom att stänga av allt ? de orkar inte med den hårda verklighet som de upplevt. Tillståndet är livshotande och kräver omsorgsfull och lång behandling i en trygg miljö.
Två veckor före jul hade utlänningsnämnden fem fall uppe där barnen var apatiska. För alla fem blev beslutet att de skulle avvisas. Ett av fallen var en pojke, som kommit hit som ensamt flyktingbarn. Han hade blivit utsatt för övergrepp i sitt hemland. Under tiden i Sverige hade han gjort sju självmordsförsök och sedan blivit ?apatisk.? Under tiden har en svensk familj tagit sig an pojken och är beredd att också göra det i fortsättningen. Men utlänningsnämnden beslutar att avslå pojkens ansökan om asyl!
Det här är fruktansvärt upprörande och strider mot FNs konvention om barnets rättigheter, och då särskilt artikel 3, som handlar om att vid alla beslut som rör barn ska hänsyn tas till barnets bästa. Det strider också mot utlänningslagens portalparagraf där det även står om barnet bästa.
Då en bedömning görs av vad som är barnets bästa är det självklart barnets situation här och nu som ska beaktas. Att hävda att ett barn som lider av livshotande funktionsbortfall kan få vård i hemlandet, när miljön där inte är trygg, och att beslutet inte är i strid med barnets bästa, visar att barnens situation inte tas på allvar och att insikt om det apatiska tillståndets allvar saknas.
Enligt min åsikt är avvisningen av dessa mycket sjuka barn som upplevt så svåra saker, som inga barn någonsin skulle behöva uppleva, en skam för vårt land. När jag varit utomlands har jag ofta varit stolt över att komma från Sverige. Jag känner mig priviligerad som har fått växa upp i det här vackra landet, som inte har haft krig på nästan 200 år ? ett land som ofta har varit känt för sin solidaritet.
Men nu skäms jag! Hur kan Sverige avvisa dessa svårt sjuka barn? Var finns medkänslan, solidariteten och det sunda förnuftet?
Låt den medkänsla som så hoppfullt flödade efter Tsunami-katastrofen också inbegripa våra flyktingbarn.