Fantastiskt detta! Det blir rimligen aldrig någonsin brytning av kalk i Ojnareskogen. Hästkraftstinna maskiner kommer inte att slita upp tall och en.
Livsmiljöer för djur och kryp kommer inte att sprängas och bli till vattenkranar eller putsmedel i tandkräm.
Jag är glad naturligtvis. Glad på ett varmt och lågmält sätt som går ända on i själen. Så som man blir när det som är riktigt segrar. Som när det är rätt i världen. Ryggen rätas och jag tänker att det är nog inte så tokigt ändå. Tillståndet i världen.
Men sen smyger sig tanken in. Detta är bara en så liten plätt natur på jorden. Tänk vilken kamp det varit! En kamp mellan människor och multinationella bolag som pågått i åratal. För en ganska liten markbit på Gotland.
Om vi fortsätter att prioritera pengar och produktion före natur och liv hur kommer det då att gå för oss? Om vi sätter kronor och ören på livsmiljöer, ja vår egen livsmiljö, hur kommer det att sluta?
Vi kan inte fortsätta att exploatera allt som rör sig! Vi måste återta andra värdesystem än ekonomiska. Annars tror jag inte att det kommer att sluta bra för oss.
Det räcker ju liksom inte att överleva bland stål och betong.
I en värld som har framställts med vinstintressen i varenda stålbalk.
Vi vill ju inte bara överleva utan leva – i den riktiga världen – utan prislapp.
Låt kampen om Ojnareskogen bli prejudicerande för alla kommande bedömningar där rovdrift hotar att utplåna vår livsmiljö!