Det är bra att L och C visar avstånd till SD och ser att klyftorna i samhället växer. I sin retorik försöker L och C bekämpa dessa klyftor. Det är både populistiskt och ohederligt. Det är populistiskt därför att L och C försöker integrera annan politiks vokabulär i egna syften. Det är ohederligt därför att ingenting i L:s eller C:s politiska program tjänar till att reducera klyftorna.
Tvärtom. Satsningar på bostadsrätter har minskat utbudet av hyresrätter för vanligt folk. Genom privatiseringar och genom att låta marknadskrafterna styra har priserna stigit, trösklarna till eget boende höjts och boendesegregationen ökat. De båda partiernas syn på det fria skolvalet och friskolereformen har förstärkt bostadssegregationen och påskyndat framväxten av utanförskapsområden. Både L och C har bidragit till den brist på likvärdighet, till förmån för konkurrens och segregation, som allt mer präglar skolan.
Jan Björklund har aldrig förstått vad skolan behöver, och han har fortfarande inte insett att kollektivism och solidaritet, som han så kritiserar, var en förutsättning för hans egen klassresa. Skattesänkningar och jobbskatteavdrag med åtföljande inskränkningar i välfärden har varit legio i L:s och C:s politik medan förmögenhets- och fastighetsskatt inte finns på agendan, liksom inte heller diskussioner kring räntebidrag eller en progressiv skatt på kapital. Alltsammans utgör politik som befäster och ökar klyftorna i samhället
Det enda Alliansen kunde enas om inför Almedalsveckan var ett utvidgat och höjt Rut- avdrag i syfte att skapa arbeten. Men endast en procent lär utnyttja nuvarande maxgräns, så få jobb lär uppstå. Dessutom växer klyftorna när en låglönemarknad främjas, vars tjänster blir till bidrag för välbeställda i lyxvillor utan fastighetsskatt. Alliansens politik är garant för växande klyftor och utanförskap.