Allt liv är uppbyggt av celler, vilkas verksamhet styrs av cellkärnans dna, och det är livsavgörande för cellen att denna information bevaras oskadd.
Jag erinrar om att dna består av två strängar med omväxlande socker- (desoxiribos) och fosfatmolekyler, och mellan dessa, fästa vid sockermolekylerna, är par av kvävebaser kopplade: tyminadenin, adenintymin (uracil), guanincytosin eller cytosinguanin.
Skador på dna kan uppstå av olika orsaker - på grund av gifter eller strålning - och därför har varje cell utrustats med en reparationsverkstad som styrs av enzymer. Reparationssystemet beskrivs av framlidne professor Gunnar Ahnström i artikeln "Finns det ett liv efter bestrålning?" i Naturvetenskapliga forskningsrådets årsbok 1987.
De vanligaste skadorna är antingen brott i socker-fosfat-kedjan, enkelsträngbrott, eller skada i en kvävebas, långt mera sällan dubbelsträngbrott varvid dna-kedjan går helt av. I de båda första fallen börjar reparationen med att ett enzym skär bort basen vid det skadade stället, ett annat enzym skär bort tillhörande socker- jämte en fosfat-molekyl, ett tredje hämtar en reservdel bestående av en kvävebas med vidhängande en socker- och tre fosfat-molekyler, och ett fjärde enzym avslutar reparationen genom att sätta reservdelarna på plats, varvid de två överskjutande fosfaten lämnar den behövliga energin. En sådan reparation tar cirka tio minuter medan ett dubbelsträngbrott är mera komplicerat och kräver ett par timmar.
Det är naturligtvis här vi måste söka förklaringen till det märkliga faktum, att man inte hittat någon förhöjd cancerfrekvens eller några genetiska skador vare sig hos barn till överlevande efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki eller i den nära omgivningen till Tjernobyl - detta enligt många undersökningar, senast UNSCEAR:s (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation) för några dagar sedan publicerade rapport. Det ovan beskrivna reparationssystemet för dna har varit effektivt.
Biologiska system som sällan behövs råkar i förfall och försvinner - ett exempel är människans förmåga att bilda eget c-vitamin, vilken upphörde för ett antal generationer sedan - medan de som ofta används utvecklas och effektiviseras.
Sådana system stimuleras av stressfaktorer i lagom mängd, i ovannämnda fall till exempel strålning.
Det finns en del vittnesbörd om att radioaktivitet kan vara hälsobringande, och förklaringen bör i många fall vara, att det ovan i korthet beskrivna systemet för reparation av cellernas dna aktiveras av strålningen och därvid reparerar även skador som dittills lämnats obeaktade. Sådana positiva effekter har hittills i stort sett negligerats av vetenskapen och är därför ganska okända.
Joniserande strålning kan vara dödande, men den är en viktig och ofrånkomlig del av jordens livsmiljö, bland annat genom att aktivera vissa av de levande cellernas livsfunktioner så som jag beskrivit ovan.